grann och hygglig, att hon icke kunde se sig mätt på hans fagra gestalt, efter hvad hon framdeles berättade många gånger. Måltiden hade ett godt inflytande på herrarne. De språkade och glammade högt med värden, som ingalunda var svarslös. Hans glada lynne och stundom rätt lyckliga infall roade dem på det högsta. Prinsen blef varse en gammal kaffebrun fiol på väggen; och som han häraf kunde draga den slutsatsen att värden var musikant, så uppmanade han honom att spela ett stycke. — Det kan jag också göra för roskull, — svarade Svenson. — Jag är likväl bara en fuskare nu för tiden. Fingrarna äro så styfva och stumma som trumpinnar. Jag ska likväl göra så godt jag kan, och skam i den som fordrar något mera. Svenson tog ned fiolen, den han stämde och klinkade på en längre stund. Ändtligen strök han opp en hvirflande polska, som var så full af disharmoni, att herrarne måste stoppa fingrarne i öronen. Det var dock blott några ögonblick som detta missljud hördes, tydligen framkalladt af fri vilja. Tonerna blefvo allt mera rena och fylliga. Han spelade Neckens polska med så mycket känsla i föredraget, att Prinsen blef högeligen förtjust. Det hördes tydligt att Svenson var skapad till musikant. — Ni spelar alldeles förträffligt, — yttrade Prinsen och klappade honom lätt på axeln. — Sämre har jag hört, — försäkrade grefven.