Gotlands läns nya tidning – 27 januari 1860, sida 1

WISBY den 27 Januari. Kongl. Maj:ts Plakat om fyra allmänna, högtidliga, Fusle-, Botoch Bönedagar, som öfver hela Sveriges Rike hållas och begås skola år 1860; Gifvet Stockholms Slott den 13 Januari 1860. Wi CARL, med Guds Nåde, Sveriges, Norriges, Göthes och Wendes Konung, tillbjude Eder, Oss älskelige, Wåre trogne undersåter, som uti Wårt Konungarike Sverige bygga och bo, så ock alle andre, som deruti vistas, Wår synnerliga ynnest, nådiga benägenhet och gunstiga vilja, med Gud Allsmägtig. Då Wi vid början af ett nytt tidskifte till Eder, älskade undersåter, ställe Wärt tal och Wår helsning, känne Wi Oss af dyrbar pligt och hjertats böjelse manade, att, skiljande Wåra tankar från verldsliga omsorger, påminna Oss sjelfve och Eder om Wärt heligaste åliggande att vända Wåra hjertan till Herren, all Näds och Kärleks eviga källa, med tacksägelse och lof för de dagar, som flytt, med bön och äkallan af Hans milderika beskydd under de okända skiften, som stå Oss till mötes. Lyckligare än de många folk, bland hvilka Guds Ord ännu är okändt eller bundet af menskliga tillsatser, hafven J af Edra fäder lärt, att Herrans fruktan är vishetens begynnelse. J behöfven ej med Thomas säga: Ilerre, vi vete icke hvart Du går, och huru kunne vi veta vägen? Ty sjelf har Ilerren Eder tillsagt: Jag är vägen och sanningen och lifvet; ingen kommer till Fadren utan genom mig. Så söken då den vägen, söken Eder Frälsare troget och träget, och J Skolen finna, att Herrans fruktan äfven är vishetens fullbordan, att endast genom den ett folk kan blifva lyckligt och förkotras, frid och välsignelse blifva boende i dess hyddor, och det fasta hopp vinnas, som icke kommer på skam, då Wi kunna säga, att Guds kärlek är utgjuten i värt hjerta, genom den Heliga Anda, som oss gifven är. Det år, som nyss slutat sitt lopp, har för Oss och Eder medfört en djup sorg. Den Konung, hvars hjerta vid årets början ännu klappade för det Folk, som Han med faderlig ömhet älskat, och åt hvars lycka Han egnat sina ädlaste, redan då på ett oroande sätt aftagande krafter, har gått att af Konungars Konung emottaga den trogne arbetarens lön. Grafven gömmer Hans stoft, men länge skall Han lefva i tacksam äminnelse. Bättre kunne Wi ej heller visa Wär tacksamhet, än då Wi, undergifvet böjande Oss för den Herres vilja, som i Sin Nåd och Vishet gaf och tog, allvarligt bemöde Oss att, så vidt Wåra krafter medgifva, fortsätta och fullborda hvad den gode Konungen till ett älskadt fosterlands bästa tänkt och velat. Men om det flydda äret icko låtit Oss sakna sorg och bekymmer, har det ock gifvit Oss rika anledningar att prisa och lofva de stora vilgerningar, hvarmed Ilerren i Sin fortfarande Nåd vålsignat Wärt land. I ostördt åtnjutande af fredens lugn, hafven J kunnat egna Eder at de sysselsättningar och yrken, genom hvilka J skolen tillvexa i sann upplysning och allmän välmåga. Jordens gröda har i de flesta delar af landet varit, om ej rik, dock mer än tillräcklig för fyllandet af Edra behof, till hvilkas begränsande inom naturliga tillgångar allvarliga väckelser blifvit Eder af inträffade förhållanden gifne, på det J icke måtten genom omåttlighet eller ett förderfligt öfverflöd förspilla hvad Gud Eder gifvit till uppehälle och hvarandras understöd. All jordisk lycka framstår likväl i sin rätta betydelse först då, när Wi lyfte Wåra tankar till den sällhet, som högre och fullkomligare är. Det största beviset på Guds kärlek igenfinne Wi derföre i de nå