Gotlands läns nya tidning – 20 januari 1860, sida 3

han genast fatt i det ena bakbenet och slängde honom med en sjelfbelåten min öfver axeln. — Ilåll för tunnor tusan! — utropade grefve II— och skyndade fram i sällskap med Prinsen. Vid detta oväntade utrop släppte jägaren at förvåning sin hare till marken, hvarefter han ställde sig med uppspärrade ögon och vidöppen mun för att mönstra de främmande herrarne. — Hvad är du för en lymmel, — fortsatte grefven, — som vågar skjuta undan för hans... Grefven uttalade icke det sista ordet, emedan Prinsen bad honom på franska att icke förråda sig. — Inte så brådt i backarna, — svarade jägaren. — Jag har sett så stora matadorer förr en gång utan att blåsa omkull, kantänka. Jag kan just undra hvad J ären för några elemenskade villbrådstjufvar som jaga på främmande mark. — Hvem är egare af skogen? — frågade Prinsen. — Grefve Piper på Karlsholm, skulle jag tro; och jag är skogvaktaren på stället, ska j begripa ... Nu ska j följa med till spektoren och plikta era modiga tio riksdaler för omaket, skulle jag tro. — Inte denna gången, — invände grefve II. — ty vi hafva grefve Pipers lof till att jaga här. — Baraste sliader sladder, kan jag förstå, genmälte skogvaktaren. Nyss så visste j inte hvem som rådde om skogen och nu ha j grefvens lof ... Det kan aldrig slå riktigt i spann, skulle jag tro. Och derföre skolen j genast till spek