dare från Wisby mäktade. Ofver allt detta blefvo stads-boarna så förbittrade, att de icke ens ville försöka att ,kasta varpurk, utan skulle de nu mörbulta landtboarna; men då framträdde en Bro-bonde, som sade, att han skulle ta hvilken af dem som helst ,på rakan arm; då blefvo stadsboarna häpna och ville ta till fötterna. Men pris-domarne, ,vågarne och andra fredliga åskädare, som här ämnade få roligt och ej något gräl, trädde då emellan de tvistande, så att parterna snart blefvo försonade och åter goda vänner. Snart var ock all strid glömd: man smorde sig med de prisade Ilästnäs-päronen och annan traktering, dansade och lekte sedan hela natten med största nöje. Alla dessa sålunda i fredslugnet och under lek uppöfvade fogeloch skäl-skyttar voro minsann ett godt värn vid fiendtligt anfall; helst då allmogen (såsom 1788) på hvarje sockens bekostnad skickat 2:ne husbönder (från Fårö var det Steffan Broa och Olof Ringvide) till Wisby att lära sig exercisen för att sedan öfva sockenfolket hemma i vapnens bruk. Under sådana ledare exercerades då på Söndags-qvällarna: husbönder och drängar med egna gevär, men de 14 eller 15 års gossarna med stora störar. På hela Fårön bestods blott 40 eller 50 krono-gevär, med messings-plättar på rund-kolfven, der Kung Jarl den tolftes namn stod: det var sköna gevär med fem qvarters långa pipor — ,grofva doningar —, men de slogo väl. Sålunda beredt till strid kunde folket ock med hurtigt mod under ofriden ligga på utkik vid vård-kasarna att speja efter fienden. I korthet är här nu påmint om hvad i sednare tider för folkets krigsduglighet och Ons försvar här blifvit gjordt och föreslaget af Landets krigskunnige förmän, äfvensom hvad gamla folkminnen troget och med stolthet förtälja om Gutarnas ständiga lust för vapen-färd och krigs-öfningar. Må nu Gotlands invånare veta hvad deras frid tillhörer, ej försoffas under fredens lyckliga dagar, utan låta krigs-lynnet fortlefva på djupet i sina sinnen och vår ungdom i tankar och handling uppfostras till Fäderneslandets manliga försvar; och må hela allmänheten lifligt deltaga i de prisvärda militär-inrättningar som här finnas såsom stöd för Landets försvar, t. ex. vårt Skarpskytteoch Jägare-Gille, Skarpskytte-föreningarna och Skytte-förbunden. Den, som är genom kön, ålder eller tjenst hindrad från att personligen deltaga i exercis och målskjutning, kan ju alltid genom ledamotskap, gåtvor till ammunition eller belöningar åt våra skyttar och åtminstone genom sin närvaro vid försvars-öfningarna och dithörande högtider hedra och ganska lifligt uppmuntra det täflande manskapet. Dessa krigslekar borde blifva våra största och käraste folkhögtider, talrikt besökta, der just de ädlaste och skönaste qvinnor, liksom vid de fordna riddarspelen, skulle till seger-vinnarne utdela segerprisen, kransarna och äre-tecknen: hvilken sporre för våra ynglingar! Lyckligast vore dock om till National-Beväringen och dessa öfriga försvarsmedel snart komme upprättandet af en egen på Gotland värfvad stam-trupp, ett Guta-Begemente, helst med jord eller torp till lön och boställen. Det skulle på en gång bli den nyttigaste föresyn för bevärings-manskapets vapenöfningar i fredstid, som ock en ständig trygghet för oss alla här samt det kraftigaste stöd för den öfriga bevärinmin oadldda OAVA J3Om oss i st:tillaOt cCkOndA