isrigaste för foster-öns försvar: de äro det verkligen också. Sveriges ädlaste män hafva i alla tider ärligt, ifrigt och med ord som gått genom märg och ben uppmanat vårt folk att ej lita på det barnsliga talet om en evig fred (då verlden står hotfull och rustad rundt omkring oss), utan i god tid under freden öfva sig manneligen till kriget, hvilket när som helst kan falla öfver oss med blod och lågor. — Det är visst godt att konst och vetenskap, handel, hushållning, näringsflit och all odling i vårt land utvecklas, bara folket ej derunder och i njutningens sköte glömmer förfädrens mandom och sina stolta minnen, och att ej vår ungdom genom klemig uppfostran och omanliga nöjen blir oduglig till krigets ädla värf, som fordra härdighet i faror och strapatser; ty då blir allt hvad oss dyrbart är, all vår odling, vår frihets dyra arf ett lätt rof för den förste fiende: detta lärer oss historien på hvarje dess blad. Låtom oss derföre, Landsmän! icke förvillade af det lättsinniga pratmakeriet, den köpslående krämar-andan eller den nya gudsnådligheten, i fredens dagar bereda oss och vär ungdom till säkert kommande strider och pröfningar: ty med vett och vapen, ej blott med stora ord räddas land och rike från fiendens svärd! Och må vi alldrig glömma, att vi, boende på en ö i hafvet och dertill tåtaliga, ingalunda hafva något skydd af vattnet omkring oss (hvilket just när som helst möjliggör en fiendes ankomst), ej heller af våra gamla stads-murar (som nu mot vår tids artilleri ej äro att anse bättre än kardus-papper), utan att vi helt och hållet måste lita på oss sjelfva, och att vi endast med hela bredden af ett helt folks bröst kunna försvara oss, åtminstone att börja med, innan en stam-trupp från fasta landet kan hinna till vår undsättning; eljest äro vi innan dess redan förlorade. — I sednaste dagar har ingen varmare än vår snillrike och af fosterlands-kärlek glödande Agardh talat till Svenskarna om nödvändigheten af att ständigt och i god tid vara krigsrustade och öfvade. (Forts.)