Gotlands läns nya tidning – 13 januari 1860, sida 2

ö att det skulle hafva varit lika fåfångt som att skicka efter kyrkklockan i Lincoln; hon sysselsatte sig endast med att trösta Maria och försäkrade henne att allt skulle blifva bra igen. emellertid hade Longmore skyndat ned i stallet, selat sin häst och i all hast begifvit sig derifrån. Snön föll i stora flockar, en skarp vind blåste honom i ansigtet, aftonen var mörk, och hvarken häst eller karl kunde urskilja vägen. Sedan han några ögonblick gjort alla möjliga försök för att styra sin häst, insåg Longmore att han icke kunde fortsätta resan dit han ämnat, derföre öfverlemnade han sig åt djurets instinkt och hästen förde honom till byns värdshus. — Se om min häst, sade han i det han närmade sig ingången till salen. — Förlåt, sade värden; men rummet är upptaget. — Nå så låt mig få det här då, inföll Longmore, i det han öppnade en annan dörr. — Men det är icke eldadt derinne, min herre. — Gör upp eld då! utropade han med bister uppsyn. Och han kastade sig på soffan i sina snöiga kläder. Värdshusvärdens hustru skyndade att bära upp ljus och försökte, ehuru förgäfves, att få eld uti stenkolen, som voro inlagda i en fuktig kamin. Longmore, som var uppretad, bad henne gå sin väg och lemna honom ensam. Hon gick ut, helt förundrad öfver att se honom i ett sådant tillstånd af förbittring. Han satt qvar i soffan, ett rof för det förskräckligaste lynne; rum