Gotlands läns nya tidning – 13 januari 1860, sida 2

I..— ———— —— ————— —— — — ——— honom stiga in; men knappt hade han kommit öfver tröskeln till detta rum förrän han med en åthörd af förskräckelse tog ett steg tillbaka och utropade: ,Det är djefvulen sjelf! Derpå rusade han ut i förmaket der han hade ställt sin hatt. Mistress Banford försökte att hejda honom, men han fattade uti hennes armar och sade med vrede: Du, min syster! du! — Jag ber dig, utropade hon, var då en man, var kristen; jag kan säga dig saker, som skola förklara dig allt. I samma ögonblick skyndade Maria fram från ett annat rum och utropade med darrande röst: 50, min far! min far! Men Longmore hade tagit sin hatt och öfverrock och redan rusat ut med ett slags raseri. Maria nedföll på golfvet gråtande och utom sig af smärta. Då Mistress Banford såg sin broder aflägsna sig, utropade hon: ,IHvilken förfärlig menniska! men han skall nog komma till förnuft igen! Den unge Broadhurst nalkades Maria och hviskade till henne några ord, hvilka tycktes ännu mera öka häftigheten af hennes sorg. Fadren sade till mistress Banford: Sök rätt på er bror. Jag vill icke vara i vägen för honom; jag begifver mig till värdshuset. Och med dessa ord reste han derifrån. Hvilken middagsmåltid på nyårsdagen! IIvilket smärtsamt försök! Mistress Banford skickade icke någon för att söka sin broder; hon visste