Gotlands läns nya tidning – 5 januari 1860, sida 4

väntade sig. Han reste sig ur det tillstånd af domning och nedslagenhet, hvari han försjunkit, men icke för att åter blifva lugn och glad. Hans sinnesrörelse förde honom endast till en känsla af förtrytelse och hämnd. ,De dårarne, de uslingarne! utropade han då man lyckönskade honom till den upptäckt som blifvit gjord. , Visste jag icke att det var en nedrig komplott, och visste de det icke också, hvilka k allade sig mina vänner och som känt mig i fyratio år; kunde jag på ett ögonblick blifva en skälm, var jag väl i stånd till att genom svek och skamliga medel erhålla ett dylikt testamente? Nåväl, må verlden framgå på sin dåliga bana, jag bryr mig icke om den. Menniskohjertat är tomt som en trumma, fullt af lögn och svek. Så tänkte och talade Longmore. Två månader hade förflutit sedan hushallerskans bekännelse, utan att han vidtog den minsta åtgärd för att inträda i besittningen af sina rättigheter. IIan tycktes finna en stolt tillfredsställelse uti att visa verlden att han icke brydde sig om rikedomen och vi hafva sett i hvilken sinnesstämning han befann sig om julmorgonen i kyrkan. Den första Januari skulle han äta middag hos sin syster, mistress Banford. Hon hade åtminstone icke öfvergifvit honom. ,Hon, sade han, är en qvinna, trogen som blankt stål, som Guds ljus. Ilan trodde att hela det låga, krypande och förgiftade menniskosligtet skulle längesedan blifvit begrafvet i Röda hafvet, om det