möjlig. IIon kände, emot sin vilja, hos sig lifvas en förhoppning, hvars orsak hon till och med icke kunde satta, men hvars utveckling hon emellertid icke kunde hindra. Då den unge Broadhurst berättade för sin sader hvad miss Maria hade sagt honom, började den gamle juristen att le och utropade: ,i sanning, en ganska romanesk historia. Den unga flickan är vacker, akta dig, Tom, för att blifva förälskad i henne, nu då hon ingenting mera eger. Men, några veckor derefter öfvertalade Tom sin fader att besöka miss Longmore och att läsa brefven, som hon hade i förvar. Ifrån den dagen föregick en fullkomlig förändring inom herr Broadhurst. Han insåg att han hade begått ett grufligt tel och att han hade förolämpat och ruinerat en man, som förtjenade ett helt annat öde. Han begaf sig till hr Churtons hushållerska, hvars vittnesmål varit så olycksbringande för Longmore; han gjorde henne så skarpa föreställningar, att hon darrade i alla lemmar, men framhärdade ändå i sin första vittnesberättelse. Snart fick man veta att hon gift sig med Fillmer, den nye egaren till Longmores gendom. Han var en rå menniska; hans förening med hushållerskan blef en första ljusstråle i det mörker, hvaruti den olycksfulla processen varit insvept. Det var då lätt att förstå hvilk: skäl som dikterat denna qvinnas vittnesmål. Omkring ett år derefter blef hon illa sjuk till följe af elak behandling af sin man och af sam