Gotlands läns nya tidning – 5 januari 1860, sida 1

De högre embetena uti statsförvaltningens olika grenar anses i allmänhet af regeringen vara så vigtiga och så upptaga sina innehafvares tankar och krafter, att de ej kunna till antalet förminskas genom sammanslagning af två eller flere, utan erfordra höga löneanslag hvart och ett för sig. Denna grundsats torde i vissa fall kunna tåla någon modifikation, ländande till besparing i statens aflöningskostnader och till mera enhet i närbeslägtade förvaltningsgrenars verksamhet; men i ett vigtigt afseende har regeringsformen särskilt gifvit densamma grundlags helgd. Det är i fråga om landtregeringen. Uti 46 regeringsformen stadgas nemligen, att ,landet skall förblifva indeladt i höfdingedömen under den vanliga landtregeringen (landshöfdingarne) och förbjudes uttryckligen, att någon ,general-guvenör hädanefter i riket må förordnas, det vill säga, att den civila och militära makten i någon landsort får förenas i samma persons land. Det visar sig således, att grundlagens stiftare lade synnerlig vigt på grundsatsens tillämpning i detta afseende, då de sarskilt derom intogo en föreskrift i grundlagen, men i fråga om andra embeten, utom de i regeringsformen 34 omnänmde statsrådsoch justitieråds-embetena, icke meddelade något förebud för regeringen att förena två eller flera ombeten hos samma person, ja till och med icke upptogo något stadgande, som förbjuder ens att landshöfdingarne få samtidigt med landshöfdingeembetet innehafva annat civilt embete. Med ettord, det var generalguvernörskapet, den militära och civila maktens förening hos en person, som de ansågo böra förekommas, och som de derföre bestämdt och ovilkorligt förbjödo. Skälen till denna omtänksamhet hos grundlagsstiftarne behöfva icke långväga sökas. De ligga uttryckta i den förklaring öfver de politiska motiverna till regeringsformen, som konstitutions-utskottet afgaf uti sitt memorial af den 2 Juni 1809, der det, sedan utskottet yttrat, att det sökt bilda ,en styrande makt, verksam inom bestämda former, med enhet i beslutet och full kraft i medlen att dem utföra; en lagstiftande makt, visligt trög till verkning, men fast och stark till motstånd; en domaremakt, sjelfständig under lagarne, men ej sjelfherrskande öfver demb, heter, att utskottet ,har sökt att rikta dessa makter till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att lemna den återhällande något af den återhållnas verkningsförmåga, och att ,på dessa hufrudgrunder af statskrafternas särskilda bestämmelser och ömsesidiga motvigt skall den statsförfattning hvila, som utskottet föreslagit. För en hvar är det således uppenbart, att om i någon landsort öfverbefilet öfver de militära krafterna förenas med chefskapet för den civila förvaltningen, så sammanblandas på ett betänkligt och grundlagsvidrigt sitt statskrafter, som såväl till de särskilta förvaltningsgrenarnes båtnad, som till det allmännas och den särskilta frihetens säkerhet böra stå bredvid hvarandra, samverkande inom bestämda former, men med den återhållningsförmåga, som ligger i ömsesidigt oberoende och sjelfständighet. En civilförvaltning, lagd i händerna på en militärbefalhafvare, förlorar helt och hållet sitt oberoende och sin återhållande kraft samt blifver endast ett lydigt bihang, ett användbart verktyg i militärmaktens vald, färdigt att foga sig efter de militära orderna, och detta i samma mån mera som den civila förvaltningens underordnade organer äro beroende och kunna sättas i verksamhet af den chef, hvilken i sin person äfven förenar militärbefalet. Ingen kontroll, intet äterhållande inflytande kan af en sådan civilförvaltning utöfvas på militärmakten, ty denna skulle i sådant fall kontrollera och återhålla sig sjelf, hvilket är otänkbart. Nödvändigheten af en sådan kontrollerande och återhållande kraft hos landshöfdingen i afseende på militärmakten är likväl uppenbar för hvar och en, som vet huru ofta de militära angelägenheterna komma i beröring med de rent civila och borgerliga elementerna i samhället. Funnes icke en sådan den civila förvaltningens äterhållskraft, så skulle den militära makten aldrig med säkerhet kunna hållas inom de af lagarne bestämda former, och historien företer mångfaldiga varnande exempel på faran af att i ett samhälle göra militärvaldet förherrskande, hvarföre ock i alla nutidens civiliserade och konstitutionella stater det betecknar ett undantagsförhällande af krig eller revolution, under hvilket lagarnes kraft i viss mån suspenderas, då civilmyndigheten ställes under militärbefälets lydno. Mer än för andra orter framstå dessa sanningar i all sin vigt för Gotland, der hela den manliga befolkningen ända till 50 års ålder står under militärbefalhafvarens order, och der således det är synnerligen nödvändigt att någon makt finnes, som kan upprätthålla och bevaka gränsskillnaden emellan befolkningens militära pligter samt dess borgerliga frioch rättigheter, emellan militäranordningarnes tillbörligt raska utförande och de civila myndigheternas makt att hålla dessa militäranordningar inom lagbestämda former. Likväl har just på Gotland ofvannämnde vår statsförfattnings hufvudgrunder och det speciella grundlagsförbudet för generalguvernörsskaps förordnande, för civiloch militirmakts sammanblandning i en persons hand, blifvit åsidosatta. Landshöfdinge-embetet i länet har alltsedan nationalbeväringens upprättande blifvit uppdraget ät den officer, som utnämnts till militärbefalhafvare på ön, och endast tillfälligtvis, det vill säga då den ordinarie militärbefälhafvaren sjelf varit hindrad att utöfva sin embetsverksamhet på stället och någon af de honom underlydande officerarne blifvit förordnad att tillsvidare i hans ställe föra militärbefalet, har den civila förvaltningen afsöndrats från den militära derigenom att landssckreterare och landskamrerare utöfvat landshöfdinge-embetet. Ett formligt generalguvernörsskap har sälunda grundlagsvidrigt varit det ordinarie tillståndet på ön i snart femtio år.