Gotlands läns nya tidning – 2 januari 1860, sida 3

dödade honom och huru Christus lyfte sina ögon mot himlen och utropade: Fader, förlåt dem det, ty de veta icke hvad de göra. 0! de veta det nog, sade Longmore i sin förtviflan, de borde veta det, de elaka äro sig alltid lika; förlåta dem! Nej, jag kan det icke; Christus kunde det, ty han var ett gudomligt väsende; men för mig är det omöjligt, jag ir icke annat än en stackars svag och förtrampad mask. Hans dotters tårar fördubblades och hon dolde sitt ansigte i sin näsduk. Man kunde hafva sagt att hon var medvetande af den hämdens ande, som upprörde hennes faders själ. Ilvilka voro i detta ögonblick mannens från Wainfleet reflexioner, denne advokat, som så skickligt utfört sin klients sak och som, enligt hvad han trodde, så rättvist störtat Longmore i elnnde och vanära? Året förut, på samma dag, hade han njutit af sin triumf och tackat Gud att icke likna Longmore, icke vara, såsom denne, en skurk och att icke, såsom han, hafva nedsjunkit uti fattigdom. Men nu var Broadhurst icke mer densamme, han var förödmjukad och nedslagen, ty han hade gjort en förfärlig upptäckt. Nu visste han att han hade ruinerat och förnedrat en man med ett ädelt och redbart hjerta, för att i stället upphöja en dålig menniska. Ilan var också i kyrkan och grät som ett barn då han hörde Evangelii ord: ,allt det J viljen att menniskorna skola göra eder, det görer J ock