Gotlands läns nya tidning – 2 januari 1860, sida 3

dem; och han sade vid sig sjelf: Herre, förlåt mig min brottsliga villfarelse, gif mig kraft och tillräcklig tid till att godtgöra det onda som jag förorsakat; beveka dens hjerta, som jag förolämpat och gif att han förlåter mig; du förmår allting. Så tänkte han och en from suck förenade sig med dessa ångerfulla känslor. Hvad hade då tilldragit sig emellan desse två män? Några år förut var Longmore en rik yllehandlare i Boston, som lefde ett lyckligt lif; han hade talrika kunder nära och fjerran och åtnjöt ett sådant anseende för sin förmögenhet och sin redbarhet, att han utöfvade ett mäktigt inflytande på provinsens handelsaffärer. Det var en öppen, tillitsfull och välvillig man, med liberala tänkesätt och som äfven i politiskt hänseende utöfvade ett ganska stort inflytande inom sitt grefskap. Han hade en öm och behaglig maka och en förtjusande dotter. Ilan hade också ett godt bord och såg gerna sina vänner omkring sig och på den tiden hade han mänga vänner. Då han genomreste provinsen för att göra sina uppköp af ull, var hans resa en oafbruten kedja af fester och förströelser. Alla de som voro förberedda på hans ankomst samlades för att taga emot honom på bästa sätt och hvarje år förnyades denna angenäma utflygt Vid fyratiofem ars ålder fick han på det mes oväntade sätt en ny tillökning i den förmögenhet som han redan egde. En person, som icke va