Gotlands läns nya tidning – 2 januari 1860, sida 2

bitterhet. At hvilket håll han vände sina blickar, såg han endast ansigten som uttryckte den mildaste andakt; och dessa samma menniskor, som hade ett så fromt utseende, hade dock förbrutit sig emot honom genom en oblidkelig hårdhet; de hade tillslutit örat för hans dyraste försäkringar och gjort gemensam sak med hans ovänner för att vanära och störta honom. Hela år af en oförvitlig lefnad hade icke kunnat tjena honom till sköld emot hans motståndares arglistighet och lögner. Dessa minnen förgiftade hans hjerta. Han återsåg dem som fordom hade besökt honom i hans glada hem, varit hans bordsgäster och lekt med : ims ädla förtroende. Några af hans förra vinner hade nu bemiiktigat sig hans fordna familjebänk i kyrkan. Ilan sjelf hade intagit en obemärkt plats, till hälften dold af en pelare. I hans boning borttvinads hans sjuka maka och bredvid honom satt hans dotter och grät 1 tysthet. En bild af fordna tider framställde sig för hans sinne och då han hörde den hymn sjungas som talade till menniskorna om den godhet och frid som bör råda här i verlden, erinrade han sig huru föga han hade rönt af båda delame. Presten började sitt tal med dessa ord: Petrus nalkades Frälsaren och sade: skall jag Vju gånger förlåta min broder om han sju gånger felar emot mig? — Icke sju gänger, svarade Christus, men sju och sjuttio gånger. Vid dessa ord grät den unga flickan ännu häftigare och kastade på sin