Gotlands läns nya tidning – 23 december 1859, sida 2

FtCUumQ Stersjöns? Skald bevarat , Östersjöns Oga. Dopet lärer, sedan Konungen nyligen hit återkommit, i dessa dagar komma att äga rum. Det tros, att 5 af hvarje Riksstånd blifva kallade till dess bevistande, om såsom faddrar eller gäster, är oss obekant. Riksdagen har under de sednare dagarne sysselsatt sig med de hvilande grundlagsförslagen, hvaraf ganska få blifvit vid lif, några de minst vigtiga. Beklagligen afslogs frågan om förbättrad Interimsregering, — man tror af förtret öfver Norrmännens beslut om Riksståthållareplatsens upphörande; — likaledes den nyttiga ministören för allmänna arbeten, — hvarvid en illa använd sparsamhet kan ådraga oss vida större utgifter, — frågan om uppskof i riksdag m. fl. — Men troligen dyka dessa förslag upp igen vid denna samma riksdag, och kunna, om de blifva ånyo hvilande, vänta på ,båttre lycka, nästa gäng! Utskotten hafva nu ändtligen kommit i fullt arbete, sedan motionsfloden hunnit sin gräns och motionerna kommit utskotten tillhanda. De flesta ha vandrat till Statsoch dernäst till EkonomiUtskotten. Det sistnämnda tros snart inkomma med sitt utlåtande ötver Grefve Anckarsvärds bekanta motion. Det förstår sig att några jemkningar blifva väl begärda, men icke i den bittra, uppretade ton, som genomgick motionen. Dessa frågor hafva hittills med så mycken varsamhet af Svenska regeringen och representationen behandlats, att det skarpa afbrottet deri nu väckt en oerhörd uppmärksamhet. Grefve Anckarsvärd har tydligen velat uttala ett ord till varning åt Norska sidan, till väckelse åt vår sida. Man kan väl icke säga, det han härtill saknat kraftiga anledningar; men det torde ändå alltid vara en farlig sak, om harm och ovilja skulle bli för någon tid rådande emellan de bäda sammanslutna folken, helst som vänligare tänkesätt nu verkligen begynt slå rötter hos den yngre och från fädernes fördomar fria generationen i begge rikena. — Vi vilja hoppas att, oaktadt en tillfällig mulenhet, det goda förhållandet snart åter klarnar till mera harmoni. Begge folkens fördel fordrar det så tydligen. Ater äro två län lediga. Man gissar att Emil von Troils efterträdare i Christianstad blifver Ryttmästaren Rudolf Stjernsvärd på Widtsköfle, en man, som i sin ort har stort anseende för sin skicklighet i kommunala värf, och är dessutom ägare af en betydlig förmögenhet, så att lönens, jemförelsevis till Iefnadskostnaden på en dyr ort, icke höga belopp ej behöfver afskräcka honom från platsens emottagande, derest den, såsom här säges, skulle honom erbjudas. — Till Jemtland hade man lange hört sägas, att f. d. Landssckr. Thomå skulle vara aspirant, en onekligen verksam och nitälskande man, men numera i följd af försämrad affärsställning icke mera möjlig till en sädan plats. Länet har rika resurser, dem dess höglindta och aflägsna läge gjort svåra att tillgodogöra. Bäst torde nägon med dessa nordliga trakters egendomliga förhållanden redan förtrogen person kunna verka för krafternes ändamålsenliga utveckling derstädes; vi hafva emedlertid ej hört nägon förmodan härom i det allmänna. Slädföret är nu här i full fart. Ymnig snö täcker landet vidt och bredt, sedan ett par dagar tillbaka. — Hufvudstaden har väl ännu, i anseende till Kungssorgen, försyn för baler och dansnöjen; men de musikaliska florera. En särdeles egenartad företeelse var de Skottska Klockspelarnes upptrådande, i sitt hemlands pittoreska drägt, den svartröd-rutiga plädden bunden öfver axeln och midjan, de ljusa lockarne bakåtstrukne, de blåa, genomträngande ögonen oryggeligt fästade på anförarens vink. En hvar hade ett dussin klockor af olika ljud, några ända till tjugn, ställda i viss ordning på en tjock; flerdubbel yllebordsfilt. Ehuru nu hvarje man ej hade mer än sina 2 händer att maniera alla dessa klockor med, fortgick concerten med förvånande precision och vackert samljud. Man måste se sådant, för att anse det möjligt och utförbart. Isynnerhet elektriserades publiken af s. k. Chinesiska fantasier, som voro i sanning högst egna, men mycket mer melodiska, än man vanligen, på beskrifning, skulle tilltrott den sig så kallande , himmelska, men i grunden särdeles opoötiska nationen, Chineserna. Taflorna, som äro ämnade att pryda Gustaf Wasas monumentshus vid Utmedland i Dalarne, besökas flitigt alla dagar. IIöckerts interiör af den bekanta källaren är beundransvärd, Gustafs ansigte uttrycker fast förtröstan, lugn och mod. Dalkullans åter en ytterlig fasa, men tillika en djerf beslutsamhet att, för de redan utom fönstret synlige förföljarne, rädda Gustaf, till hvilket ändamål hon i starka armar rullar det väldiga fatet, som skall betäcka källargluggen. — Bergs tafla af Ornäs är intagande och natursann, samt väckte likaledes allmänt välbehag. Den tredje taflan är ännu icke färdig. II. M. Konungen sjelf, hvilken, såsom bekant är, på lediga stunder, hvilka dock för honom ej kunna vara många, idka malningsstudier med verklig framgång, målar det ögonblick, då Gustaf på färd till Norrige är upphunnen af Morakarlarne som lofvat honom allmogens bistånd och förmå honom att vända om, till fäderneslandets räddning. Detta moment af hjeltens öden är afgörande och bör blifva en innehållsrik tafla. Lägg härtill omgifningen af en storartad, vild och enslig natur med skogar och fjell; sådant älskar Konungen just att måla, hvarpå man har prof efter (vickjocksfärden. (Forst.)