Gotlands läns nya tidning – 16 december 1859, sida 2

— Jaja, det lär väl bli mitt slut i alla fall — svarade gubben lugnt. — Men om ni vill veta hvad jag har med flickan att beställa, så är hon min dotter, som ni låtit era usla drängar stjäla bort. Att jag inte lyckades att rädda flickstackarn rådde icke jag för. Men det hoppas jag, att hon heldre stöter knifven i bröstet på sig, än låter sig vanäras. — Nu kan ni låta föra bort mig till fangelset om ni vill. — Synd bara att jag inte skulle knacka skallen på den der skurken till prest, i stället för att bara binda honom, så hade jag åtminstone sändt en svart sjal till den onde. — Om hvem talar du gubbe? röt Erie. Hvem har du bundit? Svara, eljest skola vi snart få sanningen ur dig. — Ni kan gå in i rummet der ni hade satt flickan, så får ni val se — svarade gubben — och helsa honom ifrån mig, att om han någon gång till skulle komma i mina klor, så skall han inte komma dan så lätt. — Tag gubben i förvar och följ efter karlar — befallde prinsen, i det han gick in åt borggården. Han vinkade åt soldaterna att stanna här, och hastade sjelf in åt de rum som förut varit scenen för vår berättelse. — Efter en stund utkom han med Göran Persson vid sin sida. — Jojo! så går det då man vill jaga på annans mark, min gubbe — sade prinsen gladlynt, i det han slog sin surmulne gunstling på axeln. — Hör hit karlar! För nu fram den der gynnaren derborta. Hvar har flickstumpan tagit vågen? — Här är hon! — svarade en frimodig röst och jägaren, som läsaren redan lärt känna genom morgonens tilldragelser, steg fram med flickan vid handen.