Gotlands läns nya tidning – 9 december 1859, sida 3

— Nej för Guds skull, min far! — afbröt flickan. — mörda honom ej, ty då äro vi alla olyckliga. Bind honom heldre och låt oss fly sedan. Här är mitt halskläde, och vänta, jag vill taga lakanen i sängen. — Nå ja! för din skull då och emedan jag sjelf inte gerna vill söla mina händer i så nedrigt blod — mumlade gubben, i det han ur sin dotters darrande hand mottog de framräckta persedlarne. — Annars skall Gud veta att den gamle uslingen inte är battre värd, än ett godt dråpslag, ty jag känner honom sedan gammalt. Men hjelp mig nu att binda klädet för munnen, att han inte skriker, då jag släpper strupen pån. Den gamle band derpå hastigt tillsammans Görans händer och fötter och lät honom ligga så på golfvet under det han sjelf reste sig upp och fattade flickan om handen. — Kom nu! Skynda dig, ty nu är det nog skumt att försöka komma ut. Nu gäller det att hinna undan innan prinsen kommer hem — fortfor han, i det han förde flickan ut ur rummet. De hunno obemärkta borggården och smögo sig försigtigt genom hvalfvet, utåt yttre gården. Knektarne sutto ännu på vallen, men vore inbegripna i ett lifligt samtal sinsemellan och märkte ej de båda flyktingarne. — Gubben höll flickan tätt intill sig och smög med tysta fotsteg in uti yttre hvalfvet. Mörkret var redan temligen djupt och bryggorna voro lemnade utan bevakning. — Flickan andades lättare och tryckte hjertligt fadrens hand. I detta ögonblick och just som de voro utkomna ur hvalfvet, hördes bakom dem ett gillt skrik, som kom begges hjertan att stanna för ett ögonblick. (Forts.)