Gotlands läns nya tidning – 9 december 1859, sida 3

— Jag vet inte, hon har väl gått efter vatten, kan jag tro — svarade flickan darrande, i det hon ställde sig framför sängalkoven och sökte att med sin klädning bortskymma den. — Efter vatten — jaså, hm, hm! — genmälde Göran och slog sig ned på bänken. — Hur mår du sjelf nu min lilla flicka? Kom hit beskedligt och sätt dig bredvid mig, så skola vi väl se till, om inte jag kan ha någon liten grannlåt åt dig i fickan. — Se så, var inte rädd nu. — Jag är en gammal man, som bara vill dig väl. — Kom nu! Men oaktadt alla Görans öfvertalningsförsök qvarstod flickan på sin förra plats och svarade endast med att häftigt darrande nedluta hufvudet i sina händer. — Stackars liten, är du rädd? Har någon skrämt dig? — fortsatte Göran Persson i det han gick bort till henne och smekande fattade henne om lifvet. — Vi äro icke farliga, det skall du inte tro. Vacker är du som en liten prinsessa, och en prinsessa skall du också bli, om du bara litar påmig, som är en gammal man, och vil dig så väl. — Tänk att få unga, vackra riddare som hålla hästen åt dig, och en grann, grann sadel och få fara med på jagt — och att få äta på silfverfat och gå hvarenda dag i klädningar af siden och guld och — — — Längre hann ej Göran i sitt tal, förrän han kände en kraftfull hand gripa sig om strupen och han befann sig utan tid till motstånd ögonblickligen kullkastad på golfvet. — Se så din gamle räf — sade soldaten, i det han tryckte sitt knå mot Görans bröst. — Nu har du sett solen för sista gången. Hit flicka med en knif eller ett annat tillhygge, att jag får knäcka den uslingens hufvudskål, så skall han ej blifva oss till hinders vidare — — —