samhetens fest: ty hvarhelst gotländske män mötas till medborgerligi samqväm, hvarje gång vi lyfta oss öfver INardagslifväts bestyr, och stiga utom det lilla hemmets trånga krets, och i våra tankar västa i det stora hem, som kallas Fäderneslandet; måste vi äfven på samma gång djupt känna, att vi ega ett ädelt Fädernesland — ett Fädernesland, i lif och i död värdt vår tillit och kärlek, och hvars Kung och Folk icke förglömma, icke försumma, icke ringa akta det lilla, ensliga landskap, der vi bygga och bo. Det slägte, som nu lefver på Gotland, har varit vittne till den allt rikare huldhet, hv: armed Sveriges Konung behjertat, befrämjat och uppfyllt provinsens önskningar och behof. För icke så lång tid sedan spordes ej sällan i dessa bygder en dyster klagan, att Modren Svea bland sina barn ofta glömde port det aflägsna ö-barnet. Men försvunnen är denna tid, och förstummad är denna klagan. Konungsliga gåfvor hafva blifvit strödda öfver fosterön, och starka band hafva blifvit fästade vid Östersjöns vaktskepp, så att man nu der ombord för visso vet, från hvilken strand räddningen skall komma på farans dag, likasom man ock i fridens dag för visso vet, att för de stora gåfvorna är tacksamhet, trohet och oförtröttadt nit att tillgodogöra oss frukterna af dessa gäfvor, den värdigaste gengåfvan. Till de många redbara, dyrbara förmåner, som Moderlandet förunnat Gotland, till de många band, som ötver vågorna förena oss med fastlandet, kom ej längesedan under vågorna och på sjelfva hafvets botten den underbara tråd, medelst hvilken vi, oberoende af afstånd, af storm och töcken, af köld och is kunna samtala med vår Konung och våra bröder, kunna sända dem bud och helsning, och inom några minuter eller timmar få mottaga deras svar. Hvad som för ett sekel sedan ingen kunde ens drömma om; hvad många i det längsta ansågo såsom omöjligt, såsom för stort för den lilla ön, det afgjorde beslutsamt en kraftfull Furste-vilja, och den stora saken gick i fullbordan, och i glansen af en vårsol, hvars like i blidhet kanske aldrig strålat öfver Thjelvars bygd, firade Gotlands folk en högtid, hvars like i betydelse det aldrig förut hade firat, då det nemligen firade den nya Föreningsakten mellan det kärleks-rika Moderlandet och den tacksamma Dotterprovinsen. Samma Carla-hand, som skref beslutet om det elektriska telegr: afbandet, har nu virat ett nytt elektriskt hand omkring Gotlands hjerta, och det bandets knut och lycka har Han lagt i ett barns rena och varma hand! Löftesrikt och betydelsefullt har Kung Carl åt den nyborne Ättlingen af Kungahuset förlänat titeln: Hertig af Gotlan d, och Han, som sålunda har satt en furstlig krona öfver provinsens vapensköld, skall genom allt fortfarande huldhet och genom kraftigaste hjelp i nödens stund sätta kronan på sitt verk, på sin kärlek till vår fosterö. Han har härmedelst ådagalagt, att Gotland, fast litet, är för Honom vigtigt och stort; att Gotland fast afli igset, ligger nära Hans hjerta; och att Han känner detta landskaps rika anlag och dess möjlighet af en herrlig uppblomstring, samt att våra hjertans förhoppningar om dessa anlags kraftiga utveckling funnit i Hans varma bröst en mäktig genklang. Oftare än förut skall nu Gotlands namn ljuda i de konungsliga salarna, och ju mera den nyborne Furstesonen blir Fäderneslandets älskling, desto mera ryktbart skall på samma gång Gotlands namn blifva. Konungen har lagt det nya elektriska bandets lycka i ett barns hand! Men denna späda hand skall, med Guds nåd! en gång bli manlig och stark: och blir den nyss borne Furstesonens hjerta Hans Ättefäders likt. så skall Han bli en ära för sitt land, och strålarna af Hans ära skola dröja öfver den Ö, hvars namn Han bär. I de gamla nordiska hjeltesagorna, som så ofta med oförställd sanning uttala folkets förhoppningar och anspråk på sina furstar och höfdingar, men som också tacksamt och troget upptecknat ädla furstars pris — 1 dessa gamla häfder står det skrifyet: furstesonen vare vis och mild, hugfull och ljenf. Samma urgamla, äkta svenska förhoppning och anspråk stilla vi, utan skrymtan och ur våra — CeBäA44. 191:4.