— Stopp, min gubbe! den gången förlorade du ditt öl — jublade hans ledsagare. — Fram nu med fyrkarne, skola vi springa in till Mårten Skaffare och köpa det. — Nej tack, mina vänner! jag later inte lura mig så lätt — genmålde soldaten i det han lugnt stack handen i byxfickan. — Säg mig inte ni, att qvinnfolken inte bo härinne. — Och hur fan kunde ni i alla fall veta hvar de finnas, när de äro gömda som ni sade. — Prrr, min gubbe lille — svarade knekten i det han knäppte med singrarne. — Tror du inte man har ögonen med sig. — Ser du derinne sitta foglarne — bredvid hvalfvet, som vi gingo genom. Och du som kunde lukta dem på tjugo steg! — ha, ha, ha — nej den gången var du inte fin i näsan. — Dra för pocker i våld — brummade soldaten. — Nu tror ni er kunna lura mig bäst ni vilja — men jag borde tänkt på den saken förut och nu är det väl ej värdt att stå och agråla längre, helst som jag är törstig sjelf. — D Spring derföre åstad och köp ölet — tillade han, i det han ur en gammal brun skinnpung upptog några silfvermynt och räckte sin följeslagare. — Men hör du, köp så godt en hel kanna, så kunna vi få tx en ärlig klunk. — Du är en hedersgubbe — jublade knektarne i chorus, under det de drogo honom med sig ut på vallen och snart voro ölkrusen utburna dit och tömda under gladt skämt och infall, mest på den gamla soldatens bekostnad. Likasom han ändtligen tröttnat vid skämtet, steg denne upp och lommade af bortåt vallen; men så snart han kommit ur knektarnes åsyn smög han hastigt in i det anvisade hvalfvet och gömde sig i en nisch, straxt bredvid ingängen, under det han uppmärksamt granskade belägenheten.