Gotlands läns nya tidning – 25 november 1859, sida 2

— Det är inte så utan, att jag har mina funderingar på det hället — gemmålde den gamle, i det han ref sig bakom örat. — Men tycker din herre om qvinnfolk — jag menar, fins här några sådana på slottet? ty kjortlar har varit en sak, som jag aldrig kunnat tåla i all min dar. — Det är väl kanske ej så utan — sade knekten skrattande. — Men du behöfver ej vara rädd — finnes här nägra kjortlar, så äro de nog gömda, der dina gamla ögon inte kunna spåra upp dem. — Säger du det kamrat — svarade soldaten, i det han fästade en enfaldig blick på sin granne. — Ja, men då känner du mig ej. Far min, som var en förständlig man, sade alltid till mig: akta dig kära Lasse för qvinnfolk, de skola bara bringa dig i olycka — och sedan den tiden har jag skytt dem som pesten. Om en kjortel kommer på tjugo alnar nära mig, så känner jag det på lukten. Tvi fan! Jag vill halla ett stop öl med dig kamrat, att om du förde mig i närheten, der de sutto gömda, skulle jag precist kunna peka på rummet. Detta tal hade frambragt en munter skrattsalfva bland knektarne och med glädje ingingo de på vadet, i förhoppning att nu få en lustig förmiddag. Den knekt, till hvilken soldaten ställde sitt tal, tog honom under armen och förde honom, åtföljd af de öfrige, genom södra hvalfvet in på borggården. — Nå kan du lukta hvar de finnas? ropade de muntra knektarne, under det de förde honom ett par hvarf omkring. — Der måste det vara — sade soldaten i det han stannade och pekade på ett litet, med galler försedt fönster på norra sidan. — I det rummet finnes bestämdt qvinnfolk.