Gotlands läns nya tidning – 25 november 1859, sida 2

QW wp— — Är Men för att rätt förstå den seen, som här mötte prinsens förvånade blickar, måste vi återgå några timmar i vår berättelse. Sedan den bullrande jagtskaran på morgonen väl ridit ut öfver den nedfällda vindbryggan, hade slottet återsjunkit i denna stilla högtidliga tystnad, som några timmar förut legat utbredd öfver dess grånade torn — samma tystnad, som ännu i dag möter oss då vi inträda på den gamla borggården. Några kökspojkar, som höllo på att tillreda besättningens frukost och några borgknektar, åt hvilka vakten på vallarne för syns skull var uppdragen och huvilka nu makligt lågo utsträckta på marken, halfsofvande eller samtalande med drängarne, som i stallen nedunder voro sysselsatta att rengöra de tomma spiltorna, voro de enda varelser, hvilka tycktes ega lif inom slottsmurarne. Bland dessa knektar satt en gammal man af mer än medelmåttig längd och med ett serdeles kraftfullt och martialiskt utseende. Ilan hade nyss anländt till slottet och frågat efter någon af jägarne, samt, då han hört att de redan voro utfarna på jagten, begärt att få qvarstanna till deras återkomst och nu, med frimodigheten hos en gammal soldat, hvilket hans utseende äfven antydde honom vara, slagit sig i samtal med de här lägrade knektarne. — Er herre är då en sådan manhaftig karl och duktig Jägare, som du säger? frågade han knekten som lag honom närmast. — Ja, derpå kan du lita — svarade denne — och frikostig dertill så inte behöfver hans folk gå med tomma sickor. Men hvarför frågar du det? Tänker du kanske gå i tjenst här på slottet?