Kalmar Slott. (Kalmar-Posten meddelade Pemteckningar af PP) (Forts. fr. föreg. N:o). Eric hade dock föga deltagit i jagten, utan mest ridit ensam, försänkt i djupa tankar. Jägarens svar hade plötsligt öfvertygat honom derom, att denne, som en slump kommit honom att rädda från döden, var samme man, hvars trolofvade han lätit lönnligen bortföra, och till yttersta grad vidskeplig, likasom alla fritänkare och tviflare på en gudomlig försyns ledande hand, såg han i detta förhållande en öfverjordisk makts direkta inblandning i hans skändliga afsigter och hans svaga själ erfor en känsla af häpnad och fasa, som hans njutningslystnad och konstrika sophismer förgäfves sökte nedtysta. — Han bibehöll sin nedtryckta sinnesstämning, äfven sedan hans öfver jagtens lyckliga utgång jublande följe bullrande omgaf honom, och först då hästhofvarne gnistrande slogo stenarne på stadsgatorna, upplyftade han sitt sänkta hufvud och tycktes hafva fattat ett beslut, som atergifvit jemnvigten åt hans sinne och nedtystat hans dystra farhågor. Muntert började han språka med de närmaste riddarne, då plötsligt ett starkt buller, likasom af vapen, lät höra sig från slottssidan och en mängd facklor hastigt syntes irra omkring i yttre hvalfvet. — Hvad nu? ha danskarne tagit slottet. Då hafva de på min ära gjort mig den största tjenst de kunnat — ropade Eric, i det han sporrade sin häst och, efterföljd af riddarne, skyndade ditåt.