Gotlands läns nya tidning – 18 november 1859, sida 3

så hade jag väl kommit till korta med min raskhet, om inte ni nådig herre gifvit mig ett så godt hjelpetag. — Och nog ville jag stanna på slottet, om jag bara kunde — men si det är så, att jag skall gifta mig i höst och då får jag väl lof att flytta hem och taga fars torp. — A nej, med den saken skola vi väl ställa på annat sätt. — Men med hvem skall du gifta dig då? fortsatte Eric godlynt sina frågor. — Med dottren till gamle Lars Muskött, som också bor på Björnö. — Hon heter Anna, tösen. Vid detta svar upplyfte Eric hastigt hufvudet och fästade en skarp blick på jägaren. Han blef tyst för en lång stund och tycktes rufva på en tanke, till hvilken läsaren lätt, med ledning af föregående aftons händelser, kan gissa. — Huru ser flickan ut? frågade han plötsligen. — A så der skäligen bra ser hon ut — svarade den förvånade fästmannen — blåa ögon och brunt hår — hon är nog den täckaste tös, jag har sett. Eric försjönk åter i djupa tankar. Än blickade han på jägaren och än stirrade han framför sig i luften. Ändtligen reste han sig upp. — Till jagt nu, mina herrar — ropade han — till jagt igen. Vi skola hafva skaffat den der galten en kamrat innan qvällen. Prinsen sjelf svängde sig upp i sadeln och riddarne följde hans exempel. IIundarne löstes åter ur kopplen och snart var jagten lika ifrig som på förmiddagen, hvilket nogsamt syntes deraf, att när jägarne mot aftonen åter samlades för hemtåget, skogen egde ännu ett vildsvin och tvenne hjortar mindre. (Forts.) — —