Gotlands läns nya tidning – 18 november 1859, sida 2

QOOQAAAkp—fp LL — ä.-n ——————— — —— Iundarne löstes och snart ljöd deras skall genom skogen, väckande till lif dess ännu slumrande innevånare. IIararne tittade förskräckta fram ur sina buskar och foglarne flögo skriande upp ur sin sömn på grenarne — allt var inom kort lif och rörelse under de gröna hvalfven. Jagten utgjorde i yngre dagar Eries hufvudnöje — en omständighet, som, på samma gäng den bidrog att utveckla hans ovanliga kroppsstyrka och vighet, äfven måhända tjenade att utbilda den grymma och hjertlösa karaktär, som under sednare tider skulle blifva en källa till så mycken olycka såväl för Eric sjelf som för det land, försynen låtit honom födas att styra och som en gång skulle lemna hans blodstänkta namn till en afsky och en varning åt kommande slägten. Redan innan täget hunnit fram till skogsbrynet, hade hundarne fatt upp en vildsvinsgalt och med ifriga rop eggade jägarne nu deras mod, under det de sjelfva, fulla af ifver att förfölja djuret, hastigt uppgjorde planen för jagten. I stället att stiga af hästen, såsom eljest var vanligt vid denna slags jagt, red Erie in åt en skogsväg, hvilken syntes följa samma rigtning som skallet och sprängde full af ungdomseld, i vildaste fart tram öfver stenar och hinder, under det de öfrige jägarne dels stannade på slätten och dels spridde sig inåt skogen. Efter några timmar vände skallet plötsligt åt annat håll och Eric, hvilken såsom gammal jägare visste, att djuret nu skulle vända tillbaka till sin utgångspunkt, kastade hastigt om sin häst och red i fyrsprång tillbaka, i afsigt att om möjligt möta det vid skogsbrynet. Han hade ej hunnit slutet på vägen, då han för ett ögonblick hörde skallet stanna, men derpå åter med för