—— — ————— — — Gumman framtog ur sin kjortelsäck en nyckel och öppnade varligt dörren för Eric, under det hon alltjemt fortfor att prata. Den kammare, i hvilken Eric inträdde, var prydd med denna utsökta smak, hvari prinsen stod så längt före sin tid. Väggarne voro till en del behängda med fina dyrbara mattor och för öfrigt prydda med rika skulpturarbeten, eller inlagda med vackra, färgrika trädslag. Kring väggarne uppstaplade dynor tjenade i stallet för soffor och rummet upplystes af en strålande lampa, som hängde i taket. På en bänk i fönstersmygen satt en ung, intagande flicka, som, häftigt darrande, bortvände sitt hufvud, nir Eric nalkades henne. — God afton, mitt vackra barn, sade prinsen med lätt hofmannaton, i det han satte sig bredvid henne. Hur finner ni er, sköna prinsessa, i detta förtrollade slott? Har ni torkat bort tårarne? Det var rätt. Suart skall ni vara glad som en bofink i en rosenhäck. — Hvem är ni? frågade flickan rädd, i det hon fästade sina vackra, forskande ögon på Eric. — Din riddare, vackra flicka. Din tillbedjare, som ber att få trycka en euda kyss på denna vackra hand — svarade prinsen, i samma ton som förut, och försökte fatta hennes hand. — Ni måste vara prinsen, sade flickan hastigt, i det hon tillbakadrog handen och uppsteg från sin plats. — Ingen annan hade vågat bortföra mig från min far och instänga mig här på slottet. — Och om så vore, vackra flicka? frågado Eric.