Gotlands läns nya tidning – 4 november 1859, sida 3

— AÅ nej, ingenting — genmälde Göran i samma liknöjda ton. Kung Gösta är klen och går på sistone som det sägs, och prins Johan fortfar att tigga honom om kronan, med mera framgång än förut, påstås det. — Ha! och detta har du ej berättat mig förut — ropade Erie, i det han häftigt fattade Göran i axeln och skakade honom. — Du visste detta och rådde mig ändå att resa till England för att kanske återkomma som cen arflös tiggare till mitt eget rike. — Ha! hvarför gjorde du detta Göran? — Emedan jag har hört — svarade denne med samma lugn — att lejonet ler åt smådjurens hot och går fri ur snaran. För öfrigt nådig herre, är flottan ej rustad än, och när den blir färdig, är det närmare till Stockholm än till London, i fall så skulle behöfvas. Tro mig, Johan tar ej ett steg, som vi icke genast veta at! — Nå ja! det är sannt — genmälde Eric lugnad och, återtog sin gång. Och vi skola snart låta räfven höra vårt rytande, så att han håller sig stilla för en stund. Låt oss nu blott rusta flottan. — Gnistrande juveler — glänsande vapen — guld att strö bland folket. — Ridderligt åstad. — Vi skola taga Englands hof och Elisabeths hjerta med storm. — Hej! Lifvet är en dröm och vi skola göra den glad. — Jag vill hafva en fest i afton, en glänsande fest. — Samla hofvet, Göran! Kalla upp musiken — låt tappa vårt yppersta cypervin och tänd ljus — ljus förstår du Göran — så att salarne glänsa som ljushaf. I afton skola vi dricka Elisabeths skäl! Göran gick att fullgöra befallningen, leende åt den unge furstens eld, och Eric skyndado till sina rum att påtaga sin mest lysande drägt.