Gotlands läns nya tidning – 28 oktober 1859, sida 2

Kalmar Slott. (Kalmar-Posten meddelade Nennteckningar af P.) (Slut fr. föreg. N:r.) Vid hvarje steg halkade deras fötter på den slippriga marken som ideligen sänkte sig nedåt och de maste kröka sig för att undvika stenarne i taket, under det att luften blef allt tjockare och mera svår att inandas. Slutligen började marken åter att höja sig och efter en stund stötte Gustafs svard mot ett fast föremål som stangde vägen. Det var dörren, som ledde utät, och efter något bemödande lyckades det dem att undandraga rigeln, då en frisk luftström brusade in i gången. Varsamt upplyftade de den mot vallen lutande dörren och blickade utat. — Intet ljud hördes i den stjernklara natten och vakten tycktes hafva dragit sig ifran denna del af fästningen. Försigtigt och med så litet buller som möjligt hoppade de båda rymmarne ned i den då för tiden djupa vallgrafven och summo öfver till andra stranden, hvarest de snart voro dolda i skuggan af de der vexamde tråden. Staden låg mörk och tyst framför dem och endast nägra ljus skymtade då och da fram i fönstren på slottet, tydande på att den upproriska garnisonen annu vakade eller måhända i detta ögonblick sökte efter sitt tillernade offer. — Ditt namn, kamrat! — hviskade Gustaf i det han tryckte sin följeslagares hand — ty om Gud låter mig lefva, skall du icke blifva obelönad för hvad du gjort i natt. — Sven Andersson — svarade den unge soldaten, i det han hjertligt besvarade handtryckningen — men vanta nu här herre, ty ännu kan ni icke våga er fram, i fall någon af vakten skulle vara derborta i ravelinen. — Om en stund blir det mörkare och då skall jag skicka hit