Gotlands läns nya tidning – 21 oktober 1859, sida 3

sorgfälligt lönndörren. Derefter började hon med lampan lysande de andra, skyndsamt nedstiga utför en smal vindeltrappa, och snart befunno de sig i ett rymligt tornrum, hvars källarlika fuktighet nästan hotade att qväfva lampljuset i sin gråa slöja. Ifrån detta rum, som låg i det s. k. Vattentornet, inkommo de i en större källare och sedan Anna Bjelke trefvat sig fram till väggen, öppnade hon en lucka och pekade på en smal mörk gång, som tycktes slingra sig ned i jorden. — Denna skolen J följa till dess ni kommer till en dörr på andra sidan om vallen. Den är endast läst med en rigel innanför, så att ni lätt kunna öppna den. Jag kan sjelf icke följa er med lampan, ty den slocknar nere i gången, men jag skall vänta här en stund, i fall något skulle hända. Farväl nu Gustaf! Gud vet om vi någonsin råkas mera i denna verlden. — Men sker det, så önskar jag att det måtte blifva med gladare utsigter än nu! — Ja! — svarade Gustaf rörd. — Vi vilja bedja till Gud derom och han skall säkert höra vår bön. Detta är blott en pröfningstid för oss alla och en ljusare dag skall snart randas. — Till dess farväl ädla fru Anna! — Farväl! upprepade Anna Bjelke, i det hon med sin fina hand nedböjde Gustaf hufvud och tryckte sina, darrande läppar på hans panna. — Gud välsigne dig Gustaf, tillade hon mumlande, i det hon sakta sköt honom ner i gången. Gustaf såg sin följeslagare vid sin sida och begge började nu tysta nedstiga i den mörka gången, med sina svärd trefvande framför sig. (Forts.) — 2—