—ä—— AA HM ——— — — — — — ————— — Stanna här, så att ni ej blifven sedda, så skall jag försöka att narra dem ned på gården. Han rusade nu mot dörren, och uppslog den med en häftig stöt af sin axel. Tyskarne, som stodo samlade utanför sprungo med sänkta hillebårder emot honom, men stannade för ett ögonblick, då de igenkände sin befälhafvare. — Skynden kamrater — ropade han, i det han med draget svärd sprang emellan dem och störtade sig ned för trapporna. — Den helfvetes kärngen har tändt eld på krutdurken och snart springa vi alla i luften — rädden er. De förvirrade knektarne följde honom. — Endast en af dem anade oråd och sprang genom den öppnade dörren in i salen. — Gustaf rusade emot honom och innan han ännu hunnit ropa sina kamrater, hade Gustaf slagit undan hans hillebård och med sitt svärdfäste gifvit honom ett slag i hufvudet, som fällde knekten sanslös till golfvet. — Skynda! — ropade Gustaf — förstugan är tom. De sprungo nu öfver till dörren på andra sidan, som fru Anna skyndsamt öppnade med en nyckel ur sin knippa och stängde den åter sorgfälligt, sedan de inkommit i rummet. De befunno sig nu i Unionssalen, som den tiden genom en dörr stod i förening med tornrummet, eller det s. k. Drottning Margrethas gemak. När de inkommit i detta sistnämnda rum, framtog fru Anna en ny nyckel och öppnade en liten, förut nästan osynlig dörr i väggen, vinkande åt de andra att följa sig. Gustaf, patern och soldaten kröpo varligt efter henne in i ett litet rum i sjelfva muren. Fru Anna stängde åter