TLVA NOHUHRBAMLILI. (Ur VIlelsingfors Tidningar.) 4 Den svarta natten Neapel höljer Doft mullrar hafvet Mot Isehias strand. Vesuvius slammar, Och jorden bäfvar, Iiberii skugga Kring Capri sväfvar, Sanct Elmos tinnar Stå högt i brand. De tusen klockor I natten ringa. En messa ljuder Ur templets hvalf. En skara munkar Med facklor tågar. Ur fängselhålan En stämma frågar Hvi klockan ringde, Hvi jorden skalf. Men processionen Sitt are mumlar Och skrider framåt Med helgonskatt. Blott lazaronen Vid kyrkomuren Ur sömnen spritter Och gäspar vresig: Vår kung Fernando Har dött i natt. Då ljusnar fängslet För fångens öga, Och lätt blir kedjan Som honom tryckt. Men dyster sitter Historiens ande På sarkofagen Och ristar tankfull Tyranners öde Och ändalykt. T Det var en sommar skön och klar, När sjelfva natten, underbar, Förbländad uti strålar såg Sin himmel uti Mälarns våg. Och när den evigt unga sol Rann upp på fjällens kungastol, Red döden in i Oscars borg, Och Skandien hade sorg. Liksom hans lif var ljus och frid, Så gick han hän en morgon blid, När allt omkring hans thron var skönt Och ljust och klart och sommargrönt. Och innan än ett ögonpar Sin kungssorg uti perlor bar, Gret morgondaggen ren sin tär Kring konung Oscars bår. Han var ett ädelt sommarren; Ivå riken blomstrat i hans hägn. Hans spira var ett ax, och tungt Af kärna från hans hand det sjunkt. Han diynat under kronan; men Det låder ingen fläck vid den, Och intet brutet kungaord Har blekt dess glans i nord.