Gotlands läns nya tidning – 14 oktober 1859, sida 2

namn och säg för egen del ej om det ordet en gång till, ty då skall snart detta svärd göra dig ett hufvud kortare. — In med spetan herre, sade Hans, som blef mera modig när han såg kamraterna skocka sig kring honom, och blanda er icke i hvad som inte angår er, annars skola vi snart skicka er ut fortare än ni kommit härin. Gustafs svärd flög nu ur slidan och säkert hade dessa ord blifvit bland de sista den hedervärde Hans Pomrare uttalat, om ej Anna Bjelke i detta ögonblick stigit framför Gustaf och med ena handen tillbakaskjutit honom, under det hon tilltalade soldathopen med en af rättmätig harm darrande röst, för hvilken tillochmed de råa knektarne ryggade tillbaka. — Fege slynglar, som ingen hederlig man borde förnedra sig att tilltala, mig åtminstone skolen J lyda, det skall jag visa eder. Tillbaka på edra poster, och den förste, som vågar yttra ett uppstudsigt ord, den skalljag draga försorg om. — Komma danskarne härin genom er feghet, så en sak kunnen J lita på, att den första syn de skola se på murarne, blir edra hängda kroppar. — Packa er nu bort, att vi slippa se eder vidare! Knektarne slokade sakta bort åt hvalfvet, genom högljudda skrattsalfvor förrådande den glädje, som alltid råa naturer erfara, då de ostraffadt kunnat trotsa någon, hvars öfverlägsenhet annars inger dem fruktan eller hat. Aftonen efter denna händelserika dag, sutto Anna Bjelke och hennes gäst tillsammans i gyllene salen, ännu nedslagne af morgonens sorgliga tilldragelser och stadde i öfverläggningar om bästa sättet att motarbeta den uppstudsighet hos garnisonen, hvarpå de nyss erhållit ett så