——— ———— C— ————— —— — till dess tyrannens svek, som J nogsamt hafven er bekant, beröfvade både mig och flere andra svenske män friheten. I en tryckande fångenskap har jag dagligen måst förspörja, huruledes olyckan beröfvade våra vapen segren och lät utländningarne med sköfling och förödelse allt längre intränga i våra sköna hembygder. Iljertat vände sig i mitt bröst när jag hörde deras öfvermodiga planer att fullkomligt tillintetgöra det arma fosterlandet. — Finnes då ingen hjelp i nöden? — tänkte jag. — Ack, om jag, befriad från bojorna, stode bland mina landsmän och finge uppmana dem till kamp för sitt lands befrielse och till hämd på de hjertlösa förtryckarne! Gud har hört min bön, och här står jag nu fri på svensk botten, bland svenske, modige män, full af förtröstan och hopp, att icke förgäfves behöfva vädja till eder fosterlandskärlek och edert mod — att den stund ändtligen är kommen, då vi skola sätta en gräns för eländet. J borgare och öfriga innebyggare i Kalmar — sen er omkring och J skolen se hvad lidande, utländningen förorsakat detta arma Sverige. — Tänken på hvad J sjelfve utstått och ännu utstå måste: edra fartyg ligga overksamma, er handel och näring ligga nere och J sjelfve ären bragte till fattigdom och nöd. Och ändå ären J jemförelsevis lyckligare, än edra landsmän, ty de utländske röfrarne hafva icke ännu kunnat intränga till edra härdar, skända edra qvinnor och mörda edra barn, såsom de annorstädes i detta arma land det gjort. Jag vet att många af eder äro böjda att tro, det allt skall blifva godt igen, om landet blott frivilligt underkastar sig jutens ok; men de som detta tro, de hafva bedragit sig. Danskarne hata 0ss. Deras fäder hafva från deras födelse inplantat detta hat