Gotlands läns nya tidning – 7 oktober 1859, sida 4

sina åhörares bättre känslor. — Nedslagen steg han derföre åter till häst och red genom den nu tysta, försagda hopen med sitt följe tillbaka till slottet. Det är blott sällan, som sorgen kan eröfra ynglingens hjerta med storm — oväntade olyckor — plötsliga slag af ödet, studsa tillbaka mot ett harnesk af ungdomsmod och stridslust — af åtrå att förverkliga drömda bragder. Men lömskt smygande hinner sorgen äfven här sitt mål, då den grusar våra luftslott, gäckar våra drömmar — då våra ädlaste ideer, våra varmaste sträfvanden förslöas mot en iskall, hånfull verklighet, och Gustaf kände derföre i detta ögonblick en smärta, större kanske, än om han erfarit underrättelsen om sin faders död. Men denna smärta blef af kort varaktighet för ett så ädelt sinne som Gustafs och förvandlades snart endast till en känsla af förakt för de menniskor, han nyss lemnat, och då han åter befann sig på borggården och såg sig omgifvenaf dessa män, hvilka tillhörde samma yrke som han och hos hvilka han antog skola finnas en om åfven ringa känsla för ära och ridderlighet, vaknade äter hans hopp och lifvades hans mod. Han upplyftade åter sitt ädla hufvud och, följande ögonblickets ingifvelse, befallde han, att garnisonen skulle samlas och inväntade den på borggården utan att ens underrätta fru Anna om sin återkomst eller om den olyckliga utgången af morgonens företag. Slottsknektarne infunno sig snart flocktals, likasom de väntat denna kallelse och sinsemellan vexlande blickar af hemligt förstånd, hvilka, om Gustaf varseblifvit dem och icke så uteslutande hängifvit sig åt sin nya tankegång, skulle skoningslöst hafva utsläckt den stråle af hopp, som, några minuter förut, återtändts i hans bröst. —— (Fors.)