Gotlands läns nya tidning – 7 oktober 1859, sida 4

i deras hjertan. Förfärligt skola de begagna tillfallet att hämnas de nederlag, som de i förgångna tider lidit af Sveriges söner. Låtom oss derföre ej dåras af deras förespeglingar, ty svek har i alla tider varit deras bästa vapen — det enda, hvarmed de förmått emotstå svenskt mannamod och kraft. Nej! vi måste försvara Sveriges och vår egen frihet, till vårt sista andetag. Låten eder derföre ej brista på mod och ståndaktighet, utan trotsen som förut frimodigt fiendens bemödanden att eröfra eder stad, och snart skola edra förtryckta bröder ila hit från alla kanter och Kalmar blifva den ort, hvarifrån Sveriges frihetsträd ånyo, kraftfullare än förut, skall uppspira och gifva hägn åt kommande slägten. — Minnet af eder bragd skall då en gång försköna eder dödsstund och tacksamt bevaras i kommande tiders häfder. — Landsmän! Fäderneslandet har sina blickar fistade på eder, såsom sitt sista stöd. — Sviken ej dess förväntan! Gustaf hade slutat sitt eldiga tal och såg sig omkring bland de församlade. Men han hade talat till män, som heldre gingo hem att njuta den dåliga måltid, nöden lemnat dem öfrig, än att våga sitt lif och återstående välfärd på ett företag af tvifvelaktig utgång och för en sak af så chimerisk beskaffenhet, som ära och fosterland. Några, de som voro mest ledsna vid kriget och dess följder, hade med förargelse åhört honom; andra åter med detta medlidsamma leende, som ålderdom och förstånd vanligen egnar ungdom och dårskap. — Ingenstädes hördes detta sorlande bifall eller dessa utrop af krigslust som Gustaf väntat skulle följa på hans tal och han hade i sin rika, fast sorgliga, erfarenhet inhemtat för mycken kännedom om menniskonaturen för att åter försöka vädja till