Gotlands läns nya tidning – 7 oktober 1859, sida 3

lades på trapporna eller utanför husen, tidt och ofta kastande nyfikna blickar uppåt torget, derifrån man hade att förvänta dagens stora nyhet. Somliga som med all säkerhet ville veta att slottsfrun ändtligen tröttnat vid försvaret, och nu ville öfverenskomma med borgarne om de vilkor, man skulle betinga sig vid uppgifvande af fästet och staden, voro som bäst i farten med att öfverväga de förmoner, man af ett slikt förfarande hade att vänta. Andra åter drogo af redan skedda försök i den vägen, de elakaste slutsatser om nya utpressningar från deras mjölbingar och köttbodar, oförtrutet uppmanande vänner och kringstående att med kraftfulla protester söka förekomma allt dylikt vidare intrång i eganderätten. Ändtligen slog den efterlängtade timman och allas ögon vändes mot slottet, öfver hvars nedfällda vindbrygga en liten trupp ryttare trafvade fram mot torget. Den redan rådande nyfikenheten stegrades ännu mera deraf, att ingen kände den unge, vackre riddaren, som red i spetsen för tåget, vänligt helsande åt alla sidor, och många voro de gissningar, som framhviskades, blandade med utrop af beundran öfver hans ståtliga utseende. Truppen banade sig med svårighet väg genom den täta folkhopen och snart kunde hvar och en af de församlade se den unge anföraren, som med blottadt hufvud uppstigit på rådhustrappan och nu med vacker, ljudelig röst tilltalade dem: — J Svenske Män! Jag har bedt eder samlas här, för att få tala några ord med eder ... J kännen mig ej, men jag är viss derom, att J skolen lyssna till mig, sedan jag sagt eder att jag är Gustaf Eriksson Wasa, som i många år troget tjenade er älskade riksföreståndare,