minnes den tid, då han såsom barn, i sällskap med sin fader, besökt Kalmar, och de lustbarheter, som då vankats. Men fåfängt är det alltid, som man söker återföra den nyckfulla glädjen genom hågkomster, och detta ännu mera, när någon tung olycka hänger öfver stunden och ytterst gitver återljud, vid hvarje tanke på försvunna tider och deras sällhet. Fru Anna märkte den dystra sinnesstämning, som bemäktigat sig enhvar, och så snart de stigit från bordet, tog hon derföre ett hjertligt god natt af sin gist och lemnade honom åt den ensamhet, hvaraf han, efter en på stormiga känslor och tankar så uppfylld dag, måste vara i behof, i det hon lät en page ledsaga honom till det iordningsställda sofgemaket. Läsaren må ingalunda föreställa sig den tidens sofrum i likhet med våra små trefliga och ljusa kamrar, der ögat öfverallt faller på någon af dessa små artiklar för lyx och beqvämlighet, hvarmed vanan och kärlek till välbefinnande försett dem. Det flämtande ljuset, som pagen nedsatte på golfvet, kämpade förgäfves att skingra de mörka, dystra skuggorna i det åt Gustaf anvisade rummet, och lät ögat med nöd skönja den väggfasta, med fint hvitt linne uppbäddade eksängen och några med snidverk utsirade högryggiga ländstolar, hvilka stodo sparsamt spridda kring de, med tunga gyllenläderstapeter beklädda väggarne, och i icke ringa mån bidrogo, att gifva rummet en ödslig och högtidlig prägel. Gustaf vinkade åt den tjenstvillige pagen att aflägsna sig, och gick sedan att öppna trädluckan, hvilken tjenade till fönster. — Borggården nedanför öfvergjöts af det trånfulla månskenet och drömmande blickade Gustaf ditut.