Gotlands läns nya tidning – 7 oktober 1859, sida 2

A——— s— nn 4 — Om Sveriges män — sade Gustaf, i det han med beundran betraktade den ädla slottsfrun — i dessa tider egde lika mycken dygd och lika mycket mod, som dess qvinnor, då behöfde vi ej motse en så mörk framtid. Men hvad göra väl Olof Bonde och hans vänner? — att dessa åtminstone icke kunna förråda sitt fosterland, det vet jag. — Det tror jag ej heller om dem, svarade Anna Bjelke, och mången god dag har jag också väntat, att få höra någon glad tidning från det hållet. Men mähända finna de få, som dela deras mod och fosterlandskärlek, och ensamme förmå de ty värr föga mot Christian. — Finnes då inga män mer i Sverige? sade Gustaf sorgsen. Jag kan icke tro att våra landsmän hafva urartat så från sina tappra fider — nej. De sakna blott någon som anför dem, för att resa sig och bryta oket. — Jag vill tala med dem, och om de vilja följa mig, nåväl då skola danska förtryckare ej länge till förpesta luften i våra älskade hembygder. Gustaf utvecklade nu för Anna Bjelke sina planer för Sveriges befrielse, och de samtalade med glada förhoppningar om detta ämne ända till dess stunden för aftonmältiden var inne och fru Anna ledsagade sin gäst till matsalen, der ett med tarfliga, men väl anordnade rätter fylldt bord väntade dem — en öfverraskning, vid hvars beredande den ärevördige patern, att döma efter det triumferande leende, hvarmed han beskådade alla dessa goda saker, tagit en icke ringa del. Man satte sig till bords och fru Anna sökte göra måltiden så glad som möjligt för sin unga gäst, i det hon sorgfalligt undvek hvarje hänsyftning på de närvarande olyckliga omständigheterna, och i stället förde Gustaf till