Gotlands läns nya tidning – 7 oktober 1859, sida 2

vågade röra ett hår på Sveriges ädlaste hufvuden! utropade Anna Bjelke stolt. De lefva sävidt jag vet och befinna sig så väl, som man kan befinna sig, när man ser sitt land förtryckt och badande i blod. Ack hvad er mors stolta hjerta skall klappa — tillade hon ömt, i det hon lade sin hand på Gustafs axel — när hon får veta att hennes son åter är här, för att blifva hennes älskade land ett försvar mot förtryckarne. — Sorgligt blir allt, hvad jag måste berätta er om detta arma Sverige och jag ryser, att min tunga måste omtala så mycken jemmer. Hon förtäljde härpå för sin bäfvande åhörare allt det elände, hvari fosterlandet sjunkit etter Sten Stures fall; huruledes danskarne farit fram utan medlidande och förskoning och utan att någon vågade eller kunde göra dem motstånd. Och hvem skulle väl göra det? slutade hon. Många af Sveriges adelsmän äro usla förrädare, som se sin egen fördel vid att bringa landet under utländningens ok, och bönderna, som äro trötta vid kriget, tro att de skola få lugn, bara de låta Juten hållas som han vill. Ack! jemmer är här öfverallt, och Stockholm och Kalmar äro nu de enda platser, der danskarne icke herrska. Stockholm är försvaradt af Christina Gyllenstjerna, och hjertligt beder jag till Gud, att hon måtte ega mera utsigt att kunna fortfara med sitt ädla försvar, än jag för min del har. — De flesta af besättningen här äro tyska legoknektar, som ingenting heldre skulle se, än att murarne ramlade, så att de fingo springa sin kos från ett värf, vid hvilket de ingenting kunna förtjena. Hvad mig sjelf angår, så må den högste, som ser ned i mitt hjerta, bäst veta att jag skulle vilja offra lif och allt i denna verlden för att kunna åt fäderneslandet bevara detta fäste.