Gustaf — men låt oss först blifva ensamme, ty mycket längtar jag efter att få höra de tidender ni kan bringa mig, så olyckliga de än måste vara. Fru Anna vinkade åt patern och tärnorna att aflägsna sig och förde Gustaf derefter bort till en af de djupa fönstersmygarne. i — Nu Gustaf, började hon sedan de satt sig — ty jag, som burit er så många gånger på mina armar, fortfar att kalla er så. — Nu sedan vi blifvit ensamme måste ni svara mig på en fråga, som plågat mig alltsedan ni inträdde — säg! kommer ni blott som Christians budbärare, eller kommer ni verkligen som fri man? Jag tycker detta vara så underbart, att jag knappt kan tro det. — Såsom fri man och mitt fosterlands försvarare mot tyrannen — genmälde Gustaf stolt, i det han tryckte handen om sitt svärd. — Gud vare lofvad! utbrast fru Anna — att så är, — men säkert hade ni icke väntat att finna en enka som befalhafvare på borgen! — tillade hon, under det tårarno trängde fram i hennes ögon. — Nej, sannerligen ej, svarade Gustaf ömt i det han fattade hennes hand — först i dag erfor jag underrättelsen om er mans död. Vår förlust är stor, men det vore egennyttigt att beklaga densamma, ty dubbelt lycklig är den som i dessa tider får lägga sina ögon ihop och slippa att skåda eländet. i — Ja, genmälde Anna Bjelke — och detta har också utgjort min största tröst i sorgen. Men säg mig nu huru ni undsluppit fångenskapen, ty förr trodde jag Christian ville se sin hufvudstad brinna, än er slippa sig ur händerna. (Forts.) — RO