han måste insläppa — vilja vi följa främlingen öfver borggården och utför de höga stentrapporna, hvilka utgöra en lemning från den tid, då beqvämlighet var ett ord liktydigt med feghet, d. v. s. ett ord, som ingen vågade uttala, än mindre tillämpa. Af den nedifrån medföljande officern infördes han genom en liten låg dörr i den s. k. Drabantsalen, der några halfsofvande tyskar lågo utsträckta på en bänk. På officerns befallning uppsteg den ene af dem och gick att öppna dörren till Drottningssalen der fru Anna Bjelke, iklädd djup sorgdrägt efter sin nyligen aflidne man, satt omgitven af några sömmande tärnor och sysselsatt att åhöra de tröstegrunder, hvarmed hennes biktfar en gammal ursinermunk sökte mildra det sorgligai deras belägenhet. Innan ännu vaktknekten hunnit framföra sitt ärende stod främlingen, en smärt yngling med särdeles idelt, nästan majestätiskt utseende midt i kretsen och helsade på Anna Bjelke, som först med häpna blickar betraktade honom, men sedan sprang upp och räckte honom sina begge händer, i det hon med glad förvåning utropade: Gustaf Ericsson ..! — Ja, jag, fru Anna! — svarade Gustaf i det han knäböjde och kysste hennes hand — jag som återvänder från en svekfull fångenskap för att, dessvärre! finna mitt fosterland i ett tillstånd, i hvilket jag hade hoppats att aldrig få skåda det. — Ni Gustaf! — återtog fru Anna, i det hon fortfarande förvånad betraktade honom — drömmer jag, så otroligt tycker jag det vara, att Christian skulle hafva släppt ifrån sig sin dyrbare fånge. — Hur dermed tillgått vill jag berätta eder — genmälde