Gotlands läns nya tidning – 30 september 1859, sida 2

i deras eget val att lefva glada dagar, om de bara öppna portarne för dansken, såsom det öfriga landet redan gjort, och inte längre halstarras, när det ingenting tjenar till. — Ja, svarade Will, i det han grinande tog sig en klunk ur ölmuggen — och bättre vore det väl för de arma hundarne att få en bra kung, så jute han än är, som kunde hälla ordning på packet, än att få sätta skinnet emellan hvar gång småherrarne här vilja hugga hvarandra på truten. — Det är säkert, bekräftade Hans Pomrare att det vore bättre, och den dag kommer väl snart, vill jag hoppas, då dansken talr slottet och lär dem reson om de vilja eller ej. — Synd och skam emedlertid att så många hederliga tyskar skw få bita i gräset innan dess! — Den dagen vill Gud skall aldrig komma! utbrast den unge svensken, som hittills med rynkade ögonbryn åhört deras samtal. Den dagen skall aldrig komma, så länge det ännu finnes en svensk qvar! Men J talen, som ni icke visste hvad fosterland och ära ville säga! — Å but, pojke! svarade Hans Pomraren med ett plumt skratt. Försök inte att lära oss, gamla krigsmän, hvad ära vill säga, du som blott för några månader sedan fick kyller ofvanpå bondrocken. Men jag ser nog hvar skon klämmer. Du är ,bang som juten säger att bryggarns Anna kunde råka till att förgapa sig i någon långbent knekt, om de komma härin, under det att min kära Sven finge lägga benen på ryggen och löpa till skogs, ha, ha, ha, min gosse! Jag tror jag hitta påt. Men rodna inte för det du. Flickan är ett så godt stycke som någonsin gick i en stubb, och några fyrkar har väl gubben också på kistbotten, när allt kommer omkring.