tränga i huset, må boningshus icke uppföras. Orsaken dertill är lätt funnen i anseende till fuktighets skadliga inverkan för helsan. På det att luften må kunna hafva spelrum, föreslås, att högst hälften af tomt må bebyggas, och att en bygnad cj må vara mer än högst 60 fot hög från grunden till taklistens öfra kant och ej heller större än förbigående gatas bredd, ökad med å deraf; takets höjd får icke öfverstiga bygnadens halfya bredd, om fall anbringas åt begge sidor, eller uppgå till mer än deraf, om fall endast göres åt gatan. Detta gäller dock icke för offentliga och monumentala bygnader, hvilka också mest ligga vid öppna platser. Källare får icke läggas annorlunda, än att den håller sig vattenfri, ty något menligare för helsan finnes knappast än sådana källare, der vatten tidtals qvarstår och endast genom pumpning kan bortskaffas. — Ehuru boningsrum sällan, om någonsin, hos oss blifvit inredda lägre än markens yta, anses dock nådvändigt föreslå, att deras golf skola ligga minst 2 fot öfver gatan, deras höjd från golf till tak skulle vara minst 9 fot, det minsta som väl är förenligt med trefnad. Der skall finnas fönster med dragruta, som alla årstider kan öppnas, samt tillfälle till uppvärmning. I offentliga rum skola äfven finnas ändamålsenliga anstalter för luftvexling, likaså i fabriker och verkstäder, så vidt det kan ske utan men för yrkets bedrifvande. Nyttan af dessa bestämmelser om luftvexling är väl tillräckligt bevisad i det föregående. Om statens rätt att lagstifta i detta afseende kan tvifvel icke uppstå, då det rör offentliga bygnader, och icke heller då det rör enskilde, som använda sina medmenniskor till arbete för sin industri, helst med det undantagstillägg, som i detta afseende föreslagits. Nera skenfagra kunna de inkast vara, som göras mot de föreslagna föreskrifterna om fönster och vädervexling i enskildes, af dem sjeliva eller hyresgäster bebodda rum, men så länge staten tilltror sig att stifta lagar mot sjelfmordsförsök och ännu mer mot sådana tillställningar, som sätta andras lif och helsa i fara, torde äfven det nu ifrågavarande kunna föreskrifvas. — Om afträdesoch gödselkistor föreslås, att de ej få anbringas under boningslägenhet eller trappa; och de skola vara öfvertäckta samt så inrättade, att de insläppa frisk luft och att den förskämda luften kan afledas genom trumma eller dragrör, som räcker upp öfver bygnadens takfot, eller högre om så behöfves; att de ej läggas närmare än 30 fot till hemtningsställe af vatten för dryck eller hushållsbehof; och att de genom puddling med stensättning eller genom cementmurning i bottnen och på sidorna göras täta, så att flytande orenlighet ej kan uttränga. Nödvändigheten häraf inses lätt af det föregående. Vid förändring af befintlig bygnad skola naturligtvis samma bestämmelser gälla som vid nybygnad. De föreslagna bestämmelserna rörande för helsan menliga handteringar stödja sig på den regeln, att hvar och en, som vill lefva i samhälle, måste underkasta sig att icke företaga något, som är vådligt för de öfrige medlemmarnes lif eller vigtigaste intressen. För detta ändamål måste till och med den eljest oantastlige eganderätten uppoffras. Derföre hafva i andra länder åtskilliga handteringar varit förbjudna i det inre af städerna, och äfven i Sverige äro sådana förbud icke okända, t. ex. mot sockerbruk och tändsticksfabriker för undvikande af eldfara, och mot slagteri i sanitär syftning. Här föreslås blott att taga steget fullt ut, och derföre böra dessa handteringar indelas i tvenne klasser: de som ej få inrättas eller drifvas i boningshus eller dess granskap, och de som under af vederbörande myndighet för tillfället bestämda vilkor kunna inrättas och drifvas i eller nära bebodda lägenheter. Till de förra räknas: ammoniak-, benbrännings-, boktryckerisvärte-, djurkols-, terpentin-, mönje-, pudrett-, stärkelseoch urat-sabriker, djuriska affall (upplag och verkstäder), talgkokeri, gödsel-och lumpupplag, limkokeri och lysgasberedning. Till den andra klassen räknas: benbränning, der röken förbrännes, blekning af ylle med svafvelsyrlighet elTT .A 242