J C Jk 2 HO WS FF — a A — vICV 4v1 seende har icke förut varit stadgad i detta land, hvadan de kommitterade voro fullkomligt hänvisade till andra länders lagbestämmelser i detta full, till egen erfarenhet om förhållandet i vårt land och till tabell-kommissionens berättelser. Den af K. M:t för detta ändamål tillsatta komitän bestod af medicinalrådet Carlsson såsom ordförande, ryttmästaren m. m. Hultenheim, provincialläkaren Sköldberg och häradshöfdingen Norin. Till komitens sekreterare var k. sekreteraren J. P. Theorell utsedd. Desse herrar inkommo med sitt betänkande den 17 Juni. Vi skola här meddela ett sammandrag utaf detsamma. Kommitterade börja sin motivering med att utveckla skälen, hvarföre en sådan lag som den här föreslagna är nödvändig för vårt land. De visa huru detta är det första lagstiftningsförsök i Sverige till sundhetens sky ddande, till reglementering för bostäders beskaffenhet och flera andra förhållanden. Man har hittills endast påtänkt sjukvård, men deremot icke helsorård eller sjukdomars förebyggande, som är lika nödvändigt, och har detta nagon gång skett, så har det endast varit för enstaka fall. , Först då man kommit till insigt och medvetande derom, att genom sanitära åtgärder helsa och lif kunna besparas, mången för tidig död förekommas, kan det vara att vänta, att sjukdom och farsot ej mera skola betraktas såsom en blott hemsökelse, en Försynens visa inrättning till förekommande af öfverbefolkning, hvarunder man måste tåligt böja sig; törst då kan man vänta det varma nit, som antager sanitära lagbestämmelser, och åt des: amma gifver lif och verksamhetk. För att nu kunna uppgöra förslag till en lag i detta fall har man måst göra sig andra länders erfarenhet till godo, och vid de forskningar, som härför blifvit gjorda, har man kommit till ett för Sverige särdeles nedslående, ja nedsättande resultat. Man har länge funnit, att ju mera en befolkning är spridd öfver en stor yta, desto mindre äro sjuklighet och dödlighet (mortalitet), hvarföre dödligheten måste vara större bland stadsbefolkning, och således förhållandet vara fördelaktigare i länder med relatift mindre stadsbefölkning. Nu står Sverige främst i detta afseende, med blott stadsbefolkning; i afseende på klimat är det icke värre lottadt än andra länder och likaså i afseende på missväxt m. m. Och likväl kommer Sverige först i fjerde rummet afseende på mortalitet (efter Norge, Danmark och England), och först i åttonde i afseende på folkökning. Denna större dödlighet anses komma hufvudsakligen af ett osundare lefnadssätt, ,för hvars verkliga tillvaro, åtminstone i många af Sveriges större städer, här ej behöfves nägra bevis. För att utröna det ondas lokala och egendomliga beskaffenhet hafva kommitterade skiljt landsbygden från städerna. 1846—1851 var dödligheten på landet 19, i städerna 29 på 1,000 i medeltal för år; 18: 51—18: 0 hade landet 20 och städerna 33 döde på 1,000. För en ännu närmare utredning har en tabell blifvit uppsatt om förhållandet i dessa fall med rikets städer, och finner man deraf, att 22 svenska städer hafva högre mortalitet än nativitet (Stockholm, Södertelje, Waxholm, Sigtuna, Eskilstuna, Mariefred, Trosa, Norrköping, Söderköping, Wadstena, Jönköping, W isby, Carlskrona, Kristianstad, Götheborg, Marstrand, Ulricehamn, Lidköping, Örebro, Köping, Arboga, Gefle). I afseende på mortalitetens förhållande till folknummern kan Sverige delas i fyra klasser: 1) med 40 och flere döde på 1,000 (Stockholm med 45, Jönköping med 41, Lidköping med 41, och Söderköping med 40), 2 med 30—40 döda på 1,000 (Waxholm, Sigtuna, Eskilstuna, Norrköping, Carlskrona, Kristianstad, Ystad, Götheborg, Marstrand, Carlstad, Kristinehamn, Örebro, Westerås, Arboga och Gefle); 3) med 23—30 döde på 1,000, i 43 städer, och 4) med mindre än 23 döde på 1,000 i de öfriga städerna. En anmärkningsvärd skilnad finnes ock mellan minimum och maximum i mortalitet mellan Malmköping med 13 och Stockholm med 45 döde på 1,000. Till jemförelae hi ärmed omförmi les, att Köpen. Faa 1 Ar AA ne fan Vard