Gotlands läns nya tidning – 2 september 1859, sida 3

— ——— Ur Malmö Snällposten införa vi följande Korrespondens från Gotland i Aug. 1859. För hvarje vän af vår minnesrika forntid erbjuder ett besök på Gotland, ,, Östersjöns perlak, en särdeles stor njutning. Wisby med sina urgamla murar, talrika försvarstorn och många ruiner af de ståtligaste kyrkor, är tvifvelsutan i mera än ett hänseende en af Nordens märkeligaste städer. Under sednare tider har en berömlig omvårdnad blifvit egnad åt bevarandet af dessa betydliga urgamla minnesmärken, som under Gustaf den tredjes dagar voro i mycken fara att tillintetgöras. Befallning utfärdades nemligen då att de gamla kyrkoruinerna borde på auktion försäljas för att nedrifvas, hvilket troligen också skulle hafva skett, om man ej kommit under fund med att det fordrades mycket stora omkostnader för förverkligandet af ett sådant helgerån. Landtkyrkorna, af hvilka flera blifvit uppförda i 11:e och 12:e århundradet, äro öfverhufvud architektoniska mästerstycken med beundransvärda hvalf, pelare och smakfullt utsmyckade portaler. Genom P. A. Säves och Bergmans planchverk (, Gottland och Wisby i Taflor) har den större allmänheten numera blifvit satt i tillfälle att taga kännedom om några af de märkligaste gamla helgedomarne. Det nya ståtliga huset för öns högre elementarläroverk lärer i dessa dagar vara färdigt. Uppfördt efter Scholanders ritning i gammal god styl är det en prydnad för staden. Sällskapet D. B. W. eller ,De Badande Vännernes sällskap i Wisby, stiftadt år 1814, har i flera afscenden verkat till fromma för stad och land genom skolor, understödsanstalter, sparbank och en år 1855 upprättad botanisk trädgård inom Wisby i den 8. k. Silfverhättan. Nämnda sällskap, hvilket man kan betrakta såsom det samlade uttrycket af Gotlands hyfsning och fosterlandskärlek, umgås med den tanken att i Wisby låta uppsätta en byst af Christoffer Polhem, denne snillrike Gotlänning, som utgör en prydnad för hela vårt land. Hvad har icke denne man genom märkvärdiga uppfinningar i mekanik och fysik uträttat för fosterlandet! Det må vara nog att blott nämna ett enda ord: Trollhättan. Gotland har inget enda säteri; herregårdsbonde ir derföre här ett okändt ord. Nästan alla äro här sjömän och deras qvinnor åtfölja männerne vid deras brottande mot ett ofta upprördt haf, hvarvid de ,ligga på vrak stundom flera mil till sjös, ofta långt ut på senhösten. Såsom P. A. Säve i sina ,,Gotländska minnenk nämner äro jagterna på drifisen om våren efter hafs-skälen (,kuten eller käuten) särdeles besvärliga och uppfyllda med faror. Väpnad med sitt spjut är jägaren ej sällan så långt från land, att han ,,ej ser skogen der större än en hästa-mahn, och måste då vräka kring på isen i långa dygn. Stundom är jägaren halfdöd af köld och svält, faller ock ofta ned i en dold vak, då ej annan räddning gifves än att kläda af sig på isen och springa sig varm igen. Ibland äro dessa färder i hög grad vådliga. Så fingo år 1603 om våren 15 Fårö-boar, som gått ut på skäl-jagt, då isen hastigt dref ut från land, i svärt väder följa drif-isen och lifnära sig af rått skälkött, tills tre af dem landade på Gotska Sandön och de öfriga först efter 14 dagar kommo till Stockholms-skären. Alla blefvo likväl slutligen bergade och de uppsatte i Fårö kyrka en ,tabula votiva med atbildning och i gamla rim affattad beskrifning öfver deras äfventyr. Egendomligt för ön är folkets allmänna lekar. Unga och medelåldriga komma om sommaren tillsammans och roa sig med bollspel, brottande, kappspringande och hoppande. Nägon gång anställas dessa Ickar socken mot socken, och kallas då våg; allt slutas med dans och sång. Dessa folklekar ha dock börjat att alltmer och mer försvinna. Mot östra och södra delen af ön äro herliga och bördiga åkrar; mot norr förekommer landet mer magert och skulle tvifvelsutan ej kunna fröjda sig af rätt goda skördar, om man ej i hafstång, som här kallas , släke, ylle och ,hauter, hade ett särdeles förträffligt gödningsämne. Landtmän gifvas, som deraf använda öfver 1000 lass på en rågåker och hafva mödan rikligen ersatt. Det är att beklaga att man ej i andra Svenska landskap, som ligga vid kusten och hafva magra åkrar, vetat att rätt uppskatta och använda detta utmärkta medel att förbättra åkerjorden. Gotlands skogar äro mycket medtagna. Särdeles skogsödande är den öfverallt brukliga stängseln af skidesgärdsgärdar, som medtaga tusentals unga träd för att inhägna (,tima) de vidlyftiga egorna. Så är också beklagligen ofta förhållandet på fasta landet. Väl voro det om ändring härutinnan kunde inträda. Bondgårdarne äro prydliga uppförda af kalksten, hvitmenade, och gemenligen under tegeltak. Ladngårdshusen äro vanligen täckta med ,ag, ett groft grässlag från de många sanka ängarna. Tröskverk finnes vid hvarje bondgård. Någon egendomlig folkdrägt gifves här icke. Fruntimren äro köpstadsklädda och nyttja vanligen en rund stråhatt. För en resande från fasta landet förekommer det ovanligt då han på en gästgifvaregård får se sin skjutsare stundom vara en tjuguårig flicka, klädd i rund hatt med sorgflor kring hattkullen, och händerna skyddade af halfvantar utaf bomull. Med hänseende till de religiösa rörelserna härstädes bör slutligen nämnas att antalet af härvarande Baptister utgör omkring 300, af hvilka en stor del bo i södra delen af landet. Biskopen har nyligen i trakten kring Wamblingbo kallat till sig några af deras hufvudmän och med dem samtalat. Från Mormoner har deremot Gotland hittills varit förskonadt. mn ——LLLLLL