Gotlands läns nya tidning – 26 augusti 1859, sida 3

. AAA nn ne nen NRO O— Hvarjehanda. Fiskodling verkställes med mycken lätthet, och alla de apparater, som dertill behöfvas, äro en brädlåda, en mjölkbunke, några granrisqvistar och några stenar. För att odla, t. ex. aborrar under lektiden fattar man först den fångade aborrehonan med venstra handen öfver ryggen, håller fisken horisontelt öfver mjölkbunken, i hvilken man slagit litet vatten, och stryker med högra handens pekfinger under fiskens buk åt stjerten till då honfisken släpper sin rom i vattnet. Detta fortsätter man med så många abborrehonor man har. Sedan tager man de fångade abborrehanarne och gör med dem på samma sätt, då de släppa sin mjölke öfver rommen i bunken. IIVad man nu fått i bunken omrör man med en trädpinne låter det stå orördt en stund, går ned till sjöstranden och gjuter blandningen på granriset i brädlådan. Om fiskarne äro döda för blott en eller ett par dagar sedan, går odlingen ändock för sig. De så handterade fiskarne äro lika tjenlig: till matlagning, som förut, och kunna säljas med samma vinst som vanligt. Brädlådan göres at hopspikade bräder, till form och storlek som cen öppen större byrålåda och de två kortare sidorna genomborras med en miingd fina hål af en gåspennas storlek. Lådan, i hvilken man på botten lagt några granqvistar, sättes i ett lågt vatten vid sjöstranden och sänkes genom några på granqvistarne lagda stenar. Lådan bör stå så, att vattnet ej rinner öfver den, men väl rinner igenom de två sidornas små hål. Detta är för att andra fiskar ej skola komma in i lådan att äta upp ynglet, som, när det vuxit till, sjelfmant simmar ut genom de små hålen. Den som eger blott en del af en sjöstrand må ej tro, att han odlar aborrarne för sina grannar; ty då lektiden kommer för de efter några år fullvuxna fiskarne, komma de af instinkt tillhaka till samma strand, der de föddes, och man får då tusentals af aborrar. På samma sätt och med samma fördelar kan man odla gäddor, braxnar och många andra fiskar, hvilka slag af romfisk man vill. Man gör sig blott en brädlåda för hvarje fiskslag, och hvarje gäng man får fisk under lektiden, odlar man på detta sätt sin fisk. Man har en gång för alla i sjön sin aborrlåda, sin gäddlåda och sin braxenlåda och har ej mera besvär, än att i den vattenhållande mjölkbunken stryka ifrån fiskarne rom och mjölke samt fylla blandningen i lådan vid sjön. Gör man så årligen, kommer man aldrig att klaga öfver brist på fisk, och man skall af landets större eller mindre insjöar erhålla en vinst, som vida öfverstiger den man har på lika vidd af ortens jord, och de kostsamma och för sundheten skadeliga sjöaftappningarne skola aldrig vidare utöfvas. Den transatlantiska telegrafkabeln anses numera som förlorad och i London tviflar man på att kunna lyckas vid ett nytt försök dermed, hvarföre ett förut framkastadt projekt, att föra ledningen från Nordamerikas vestkust till Beringssundet och öfver till Siberien samt vidare till Europa, åter upptagits. Såsom en svanesång öfver det misslyckade företaget bekantgör det transatlantiska sällskapet en berättelse öfver kabelns verksamhet. Enligt denna äro från d. 10 Aug. till d. 1 September förra året, från Valentia till Newfoundland befordrade 97 depescher af tillsamman 1102 ord och derifrån ankomne 269 depescher af tillsamman 2840 ord — häri icke inberäknade samtalen mellan tjenstemännen vid de båda :indnpunkterna.