nat bringas i ett dylikt tillstånd af panisk förskräckelso vid den sorgliga underrättelsen att Frans V skulle ännu en gång fatta regeringstyglarne. Landets provisoriska regering är sysselsatt med att insamla lagliga bevis derpå, att Frans IV och Frans V tillåtit sig de gröfsta ingrepp uti den borgerliga ordningen samt i egande-rätten och samiljelifvet. Denna samling af handlingar skall föreläggas den europeiska kongressen. Storhertigen af Toscana skall hafva låtit förmå sig att abdikera till förmån för sin son, på grund af kejsar Napoleons försåkran, att denna afsägelse skulle gynna ett för den storhertigliga familjen fördelaktigt arrangement. Toscanas befolkning har dock högtidligt förklarat sig mot hela dynastiens restauration. Enligt Toscanas inrikesministers berättelse rörande öfverläggningarne i kommunerna, i fråga om anslutandet till Piemont, hade 141 kommuner, deruti inbegripna Florenz och Livorno, med tillsammans 1,135,863 invånare, med oerhörd majoritet uttalat sig för denna förening. Uti hertigdömet Modena hade landets municipalmyndigheter satt sig emot den af sin regering återkallade sardinske kommissariens, chevalier Farinis nedläggande af sina funktioner, och trängande uppmanat honom att mottaga diktaturen. Kommissarien hade villfarit denna önskan, för att kunna upprätthålla allmän ordning, samt tillkännagifva sin afsigt att sammankalla folket till en nationalförsamling, hvilken skall uttala landets önskan. Från Chambery uti Savoyen berättas, att en mängd af stadens invånare hållit en sammankomst hvarest beslutats att liktidigt framställa till kejsar Napoleon och konung Victor Emanuel Savoyens önskan att blifva förenadt med Frankrike. —wwwwWAWAww—