ej bort visecellerna förr än man behöfver dem. — Nästa koksna uttages derpå. I den finnes åter en nybyggd visecell, som ej röres. Men nu är han så långt inne i kupan, att det ej är beqvämt, att gå längre från den ändan. Den andra gafveln borttages. Koksna efter koksna lösskäres och uttages på samma sätt, och synas med mycken omsorg. På den sjerde t. ex. vandrar ett stort bi midt i högen. Det är drottningen. Med ett lugnt men säkert handgrepp fattas hon i vingarna. med blottade fingrar (handskar göra handen ovig), insläppes i en liten 2 tum läng 1 tum hög bur af ståltråd med trädbottnar, som hälften af hjulet i en ekorrebur. Ena bottnen har ett litet häl. Genom detta insläppes visen, hvarefter nägra bin på samma sätt fångas och insläppas, för att bilda drottningens hofeirkel, ty hon liksom andra damer älskar antagligen en liflig konversation. Vi lemna nu den höga damen och hennes inskränkta krets — — gräset t. v. — Men de från den sista gafveländan urtagna koksnorna få hänga på sin bänk. I deras ställe insättas några tomma koksnor, som finnas i förråd. Kupan är nu utan vise, men viseceller med yngel finnas qvar, och en ny drottning utkläckes snart och hyllas genast af ett surrande folk. — De på bänken hängande koksnorna, som innehålla bin, yngel och honing, insättas derefter i en tom kupa, i hvilken man vill bilda en afläggare. En annan kupa öppnas, och derur tagas några yngelkakor, som sättas till de förra. Några hundra bin hafva visserligen följt med, men dessa äro ännu ej många nog för att bilda ett samhälle. Man tager derföre en fyrkantig liten låda, som ofvantill kan betäckas med en stältrådsduk, sätter på dess botten buren med visen uti, går derefter till en folkrik kupa, öppnar densamma, uttager en koksna eller två, och afskakar med en hastig knyck, dock icke för stark, alla derpå varande bin, så att de nedfalla i lådan. De flesta bien stadna gerna qvar hos den aresterade drottningen, och de, som skulle vilja vara henne otrogna, hindras af det pålagda trådnätet. På detta sätt samlas bin, gula och bruna, från flera kupor, till dess man tycker sig hafva en försvarlig svärm. Med denna gär man till den nyss gjorda afläggaren, öppnar ena gasveln, inflyttar den fångna visen med sin bur, låter derefter de i lådan samlade bien inkrypa i kupan, och inkastar de motsträfviga med en försigtig men hastig skakning af lådan ungefär som om man ur ett kappemått skulle inkasta säd genom ett hål på väggen. Man behöfver ej vara ceremoniös mot dem, blott akta sig att inga klämmas. När afläggaren sålunda är gjord, tilltäppas alla öppningar på densamma under 16 å 24 timmar, så att bien få vänja sig vid hvarandra. När den tiden är förbi öppnas åter flustret, och bien flyga, som om ingenting passerat, såvida de hafva yngel i de insatta koksnorna. Men de sakna ännu vise, emedan den fångne dels är onyttig, dels efter en eller annan dag borttages till annat bruk. Derföre tagas en af de förutnämnda frånskurna med viseyngel försedda cellerna, ett hål stickes med fingret i kanten eller midten af någon af de med yngel besatta kakorna nära vid yngelcellerna, och i detta hål insättes visecellen och fästes med litet vax, som uppmjukas mellan fingrarna. När denna vise blir kläckt, är afläggaren färdig. Så behandlade bin svärma aldrig, ty både visar och bin borttagas oupphörligt, men man kan af dem göra inemot så många afläggare man vill. — Vi stadna derefter vid en annan kupa, hvars bin föga arbeta, gå med utbredda vingar, när de röras sätta stjerten i vädret, och hafva ett svagt oredigt läte i kupan. Den saknar vise och yngel, och dör snart. Men vi ha en nyss frånskuren visecell qvar, hvilken vi insätta i det halfdöda samhället. Efter några dagar är visen tärdig, och det glada surret antyder att den sociala ordningen är till allmän trefnad återställd. Att enligt almanackan bestämma tiden, när afläggare kunna göras är omöjligt; ty det beror af kupornas utveckling, som sjelf beror af väderleken och vegetationens framsteg. En cell med viseyngel deremot kan och bör insättas hvarken tidigare eller sednare, än när kupan är visclös. De Dzierzonska kupornas stora företräde framför alla hittills kända är, att man 1:o kan när som helst undersöka hela kupan så noga man vill, borttaga allt för bien skadligt, och ditsätta hvad som brister dem, vare sig detta är mat, yngel, tolk eller drottning; 2:o kan föröka sina kupors antal genom att göra afläggare under hela arbetstiden och 3:o förekomma svärmning, som alltid är osäker och icke sällan för bien vådlig. Man behöfver icke numera vänta på den nyckfulla svärmlusten, utan gör sin afläggare så snart biens antal tillväxer, med samma säkerhet, som man tager en sättqvist af en pil. Men för att vara en skicklig biskötare efter D:s method fordras eft godt omdöme, ett qvickt öga, en säker hand och framför allt ett orubbligt lugn. Sjelfva de italienska bien kunna stickas, men handen får ej darra och rörelsernas hastighet ej ökas, om än stinget gör aldrig så ondt. Ä Dzierzons kupor skattas naturligtvis på det sättet, att man borttager de honingsfulla koksnorna, och endast lemnar så mycket qvar, som man anser nödigt. För mycket bör ej lemnas. En å två betäckta honingskoksnor äro tillräckliga för vintern, om ej samhället är för talrikt. Kupan kan och bör äfven på våren undersökas och i händelse af behof provianteras. IIoning är bästa fodret, men candisocker i stora stycken (icke smulor) är nästan lika nyttigt, emedan bien icke kunna frossa deraf. Jag bör kanske tillägga att de fångna visarne alltid tillika med sin lilla hofstat i buren böra insättas i en kupa, der de liksom sagans förnäma konungar blifva matade af ett tjenstaktigt och beskedligt bifolk. — När t. ex. italienska visar skola skickas länga vägar, inneslutas de tillika med ett eller annat hundra bin i en större luftig ask, i hvilken ett stycke af en koksna med honing insättas Vill man med denna vise ifalisora on kuna så må