Gotlands läns nya tidning – 29 juli 1859, sida 2

YVåfren, stackars karl, som ej kan hålla styr på sina eqna oroliga kurkostaltkarlar, hetes nu skola ställas i spetsen för det nya Italienska statsförbundet. Sardinien får Lombardiet, ja, men ej såsom segerbyte af Österrike, utan såsom vängåfva af Frankrike. Den förmodan ligger härvid nära, att Frankrike torde få det länge efterlängtade Savojen i billig gengäld, helst som detta lilla land egentligen ej är Italienskt till befolkning, seder och språk. JIess läge. nordvest om Alperna, fogar det helt naturligt till vestra yrannen. — Ifull det är losljgt att, så här i en vrå af landet, politicera och gissa, hvilket i alla händelser åtminstone här sker, kunde man lätt föreställa sig, att Preussens krigiska hållning, men utan verksamt ingripande, haft en betydande inverkan på den hastiga freden. En nära framtid skall kanske visa oss, om ej Napoleon finner anledning snart rusa på mhenprorinserna, hvaraf renstra Ihenstranden utgör målet för alla Fransmäns ifrigaste lystnad. Då håller Österrike sig på afstånd, angeläget att behålla hvad det fått hafva qvar; — lyckligt nog, om den vådligt hotande Nossuthska minan i Ungern kan släckas utan härjande utbrott. Men när Ieysslands statskloke sjelfherrskare i Paris får språka i förtrolighet med Frankrikes djuptberäknande monark, hvilka planer skola väl der bringas å bane, till Europas gagn och bästa förstås, och hvilka utsigter ljusna eller mörkna i anledning häraf för vårt älskade fädernesland? — IIuru vida kan man förtrösta på Englands politik, nyligen skakad genom ett ganska vigtigt ministere-ombyte, och på en Brittisk folksopinion, vexlande mellan sympathier för denna hafvets drottnings ärofulla välde i Europas rådslag och de mera på eget lugns bevarande uppmärksamma samt med qväkarfredskårleken hos det allt mäktigare parti, som har ministeren Cobden och parlamentsle(lamoten Bright till ledare. förenade åsigter och stråöfranden? — I en sådan tid är enighet mellan Nordens förenade folk, och spirans förande med manlig klokhet, insigt och kraft, vår dyrbaraste och förtröstansfullaste förhoppning! Konung Carl har ett stort och ädelt värf att fylla. Men vi hafva, under dessa, åt många håll sträckta betraktelser, kanhända allt för vidt aflägsnat oss från den nejd, der vi för tillfället befinna oss. — Arsvervten är i denna del af det bördiga Östergöthland så vacker, man efter långvarig torka kan önska; Wettern, hvars vanliqen iskalla vatten plägat afskräcka från bad, ger nu den behagligaste svalka i sina källklara vågor. Köpingens styrelse visar ock den lofvärda liberalitet, att ej förmena någon att bada vid sjöstränderne här invid. Kanske kommer här snart ett D. B. W:s sällskap till stånd, såsom i Wisby? Motala, oberäknadt sin märkliga mekaniska Verkstad, sin ståtliga Götha kanal, sina natursköna omgifningar, äger ock ett par i konstnärligt hänseende nämnvärda företeelser af ganska intresserik art. Gotlands af ålder konstälskande folk torde med nöje taga kännedom deraf. Den ena är den till köpingens vackra, ljusa och rymliga kyrka ej längesedan, såsom frikostig gåfva af en här boende Fru Duberg förärade Altartaflan, målad af Blackstadius. Den föreställer Christi uppståndelse ur grafven. Frälsarens gestalt är ädel, och ansigtet uttrycksfullt af himmelsk segerglädje. En engel ser upp på honom med tillbedjande blickar, stödjande sig vid den aflyftade grafhällen, en annan engel sträcker ut sin hand med afvärjande åtbörd mot de Romerske krigsknektarne, stolta, kraftiga män, som i olika, rikt grupperade ställningar intaga taflans nedersta del. En af dem flyr med händerna häpnadsfullt rigtade mot höjden. En sjunker, såsom förlamad, dignande mot jorden. En, af ungdomliga drag och fin kroppsbygnad, böjer sig, med en troendles uttryck, ned inför Frälsarens fötter. En, af vildskön ansigtsbhildning, och med handen på svärdfästet, söfves ofrivilligt af engelns vink. Det hela är förträffligt, fullt af tanke och lif, skönhet och from känsla. Det har, i smakfull infattning af Korinthiska, rikt prydda pelare, öfver hvilka en fronton i ädla propositioner lyftar sig, intagit den plats, ofvanför altaret, der förut en altarprydnad, numera förvisad till vapenhuset, ägde sitt rum. Den kan väl ock förtjena ses, men just för sitt konstvärde, utan endast såsom profbit på den är 1724 härstädes rådande slags smak. Frälsarens bild är just ej illa gjord, men — törnekronan ser ut som flätad af spenat, och draperiet kring lifvet är — förgyldt. Maria och Johannes vid korsets fot äro förgyllda från hjessan till fotabjellet; en krigsknekt dito; Simon Petrus, hvilken, såsom billigt, fått sin plats något afsides, är jemväl alldeles förgylld, hvilket likväl betydligt torde afrika från fiskardrägten på Petri tid. Samtlige figurer, likväl utom hufvudpersonen, äro så grufligt feta, att man knappt inser huru de ur ögonen frambrytande tärarne skola kunna bana sig väg utför de breda berg till kinder, som stå ut ur anletena. Det måtte varit en äkta Östgöthafantasi, som alstrat sådana frodiga helgon. Mästerverket är, enl. inscriptionen i stora hokstäfver (förgyllda naturligtvis) bekostadt af en ÅKongl. Maj:ts Öfrerste och Commendant, v. Delwig. Iyrärr har den blygsamma konstnären ej låtit sitt namn åtfölja. Motala andra och lofvande märkvärdighet är M:l Sophia Isberg, utomordentligt skicklig trädsnidarinna, och känd för sin ovanliga talent i denna väg. Man finner henne i den torftigaste drägt, boende i en helt låg och grå stuga, sysselsatt med sitt kära, flitiga arbete. Hon har nyss i det närmaste fullbordat en synnerligt rik och skön komposition, Napoleon I:s apotheos, som Länets IHöfding, Frih. af Ugglas anmält sig vilja köpa. Man kan ej se något mera förundransvärdt i detaljernes finhet och behag. Man kan ej nog förvånas öfver artistens ytterliga anspråkslöshet i uttryck och väsen. IIon vill ej skiljas vid sin lilla stuga och sin gamla moder. På det nyss nämnda arbetet felas ännu blott litet; Artisten yttrade sin glädje, att veta Ådet en så hög och frikostig herre vill hafva hennes händers verk. 1 Paris, öfverallt i konstverlden, skulle ett sådant arbete väcka uppseende och torde väl i en framtid så allt mera göra. Nu lefren väl! D. S.