Gotlands läns nya tidning – 22 juli 1859, sida 2

nspel, lifrets pånyttfödelse, är hela naturens gladaste fest. För sina nya formers mångfald och skönhet har den af ålder varit benämnd, den skönaste årstiden, och hvilken pegen magisk tjusningskraft ligger icke redan i blotta ordet, a Vär. Likväl utbrister han i klagan öfver att vårens blommor i norden äro rått tunnsädda på de öppna, kala nsåölten F; att vårens ljumma vindar, ,Zephirens flägtk, påro mäst en saga, lånad från Hesperidernas land. Att den nordiska våren är en fjättrad Andromeda, som PeryScus först befriar — en snödroppande Galanthus, som på sina hvita blomblads spets endast halfsagdt bär vårens outnSägliga ord. Men för att mildra sitt omdöme öfver vår nordiska vår ber han oss ,betrakta vårblommornas många vessendomligheter och slutligen våga förstulet blicka in uti nvärlifvets underbara verkstad, då växternas myriader af vUYMer inom kort tid spinna trådarna till trädens kläder noch jordens grönskande duk. Men hvarje träd bildar ett , samhälle af lif och verksamhet, likartadt med det hvimlande phaf af lif och verksamhet, som vi skåde hos en bikupa, en omurstack, en corall-bank. IIrarje trädets knopp (och ho vkun räkna i skogen deras tal!) är en egen planta, med nindividuelt lif, som åter upplöses i otaliga individer med skilda functioner, fast allt är så innerligt, organiskt samvmangjutet, att det för våra blickar framställer sig blott till pen hel bild. Hvilken tafla, om våra ögon blott en rårdag nyngo skåda in i dessas inre, hvimlande verksamhet. Icke nblott i det vändligen stora, ligger en hel verld ofvan vår hturlIga synkrets, utan äfven i det oändligen lilla, ej min, dre underbar.