Gotlands läns nya tidning – 1 juli 1859, sida 3

herrar!4 De franska officerarne inbjödo de österrikiske att deltaga i deras frukost. Hvilken matsedel! en bit kallt kött och bröd. Kirurgerna skyndade från det ena stället till det andra med det hvita förklädet för sig. Sjukbårar anlände oafbrutet från vagnarne till ambulanserna. Ack, hvilka af smärtan frampressade klagorop! huru mycken qväfd jemmer, då de krossade lemmarne, de stympade kropparne skulle lyftas! . . . Blodet stelnar i ådrorna vid minnet deraf. Man lemnade qvar dem, för hvilka det blott återstod att dö; man förde till ett skjul dem, som redan uppgifvit andan. Man hade nyss lagt en kapten på en sjukbår. Plötsligen stannade man; dödskampen började. Jag skall längo se framför mig dessa ljusa mustacher och dessa till hälften slutna ögon, med deras slocknande blick. En prest steg fram och gaf honom aflösning. Allas hufvuden blottades på en gång; en djup tystnad uppstod; presten förde hostian till den döendes läppar, som svagt rörde sig. Hans ordonans föll på knä, drog en ring af sin herres finger, knäppte hop hans händer öfver hans bröst, och kaptenen uppgaf andan i denna bedjande ställning. Den ofvannämnde stabsofficerns förekommande välvilja förskaffade mig plats uti den långa konvoj, som förde så många sårade, och på detta sätt anlände jag till Milano. Ett ord om jättebron vid Buffalora, innan jag glömmer det. Den är hvarken förstörd eller ej. Österrikarne hafva försökt spränga de båda brohvalfven vid den lombardiska stranden. De lyckades endast slunga ofantliga stenblock, alla bröstvärnen och en del af vindbryggan i Ticino, men slutstenarne i hvalfvet stodo mot. Hvalfven hafva sänkt sig, likasom den starka ryggraden på en jätte, som bär en för tung börda, men hafva ej gifvit efter för krutets kraft. Om man har svårt att färdas, så kommer man ändock fram på Buffalorabron.